Marcus Frennemark

Torkan kom av sig. Efter midsommar började det regna på de flesta håll i landet, vallarna grönskade igen och spannmålens brådmognad saktade in.Men den torra försommaren hann ställa till det. Säsongens första vallskördar gav inte vad de borde och spannmålsskörden, ännu huvudsakligen obärgad, kommer att hamna klart under femårssnittet, om än inte lika katastrofalt dålig som under torkåret 2018.För den grovfoderbaserade mjölk- och köttproduktionen återstår åtminstone ett skördetillfälle i vallen. En grön höst med bra tillväxt på gräset kan i någon mån kompensera för bortfallet av volym tidigare på säsongen.Majs, en gröda som överlag klarat sig bra under torkperioden, har passande nog ökat i areal detta år och en god majsskörd i höst kan fylla månget tomt silofack. Spannmål skördat som helsädsensilage bidrar också till grovfoderförrådet.Den spannmålsbaserade animalieproduktionen har delvis andra utmaningar. Sämre spannmålsskörd på de egna fälten innebär att mer foder behöver köpas in på gårdar som annars brukar vara självförsörjande.Och inköpen blir dyrare och svårare att tajma. Spannmålsmarknaden präglas av osäkerhet och stora slag kopplat till skördeförväntningar, men framför allt situationen kring spannmålsexporten från krigsdrabbade Ukraina. Därmed är osäkerheten också stor kring när det är rätt läge att köpa in sitt foderbehov.Dyrare lär fodret bli under alla omständigheter.

Ränteläget är ytterligare ett orosmoln i den kapitalintensiva animalieproduktionen. Riksbanken har som bekant accelererat styrräntan från 0 till 3,75 procent på 16 månader. Det slår direkt på kostnadssidan mot alla företag.Enligt LRF:s beräkningar innebär varje procentenhet i höjd ränta 1,5 miljarder kronor i ökade räntekostnader för lantbruket (observera att familjeskogsbrukets belåning inte ingår i denna beräkning). Det betyder att lantbruket drabbats av åtminstone 4,5 miljarder kronor i ökade räntekostnader hittills.Och Riksbanken är inte färdiga med räntan. Vid senaste höjningen i slutet på juni flaggade man för minst en höjning till under hösten.Inflationsbekämpning är som bekant motivet för höjningarna av styrräntan. Det låter ädelt; ingen vill ha inflation; men allt fler börjar ifrågasätta motivet.Ekonomer på Svenskt Näringsliv och LO tolkar inte alltid samhällsekonomin på samma sätt, men i fråga om räntan tycker man lika och uppmanar Riksbanken att avvakta med ytterligare höjningar. Analysen är att ökade räntekostnader i företagen nu riskerar att driva fram prisökningar i företagen och därmed förvärra inflationen.Det återstår att se om Riksbanken lyssnar.

Primärproduktionen måste förstås kompensera sig för sina ökade kostnader, avräkningspriset på kött måste upp! Men detta är lättare att säga och skriva än att genomföra i vår nuvarande inflationsekonomi.Det är högst tveksamt om slutkonsumenten i butik orkar betala mer för falukorven och köttbullarna, enligt de stora slakterierna. Vid ett lunchmöte med LRF Kött i mitten på juli redogjorde de för sin syn på marknadsläget.I grunden är köttjättarna överens om att de svenska konsumenterna har kvar sin preferens för svenskt kött. Men eftersom konsumenten ska betala från en allt tunnare plånbok blir det allt oftare kampanj- och lågprisvaror som åker ner i varukorgen.Även dessa produkter innehåller oftast svensk köttråvara, eftersom importköttet missgynnas av den nuvarande svaga svenska kronan. Men kampanjrabatter på köttprodukter sänker marginalerna i hela köttets värdekedja och då blir det svårt att lyfta betalningen till bonden.Avräkningspriserna har med några få undantag legat stilla det här året, men de höjningar som trots allt gjorts har inte kunnat tas ut hela vägen ut i butik, enligt slakten.Det lär inte bli lättare att höja betalningen i höst.

Kostnaderna i köttproduktionen stiger i höst. Hur hanterar branschen det i ett läge när konsumenterna efterfrågar lågpris påhejade av en riksbank utan fingertoppskänsla?

Kostnaderna i köttproduktionen stiger i höst – och det lär inte bli lättare att höja betalningen.

Köttpriset måste upp – men vem ska betala?

Marknad

Konsumenterna jagar lågpris medan köttproducenterna behöver högre avräkningspriser.