”När forskare sätter agendan brister trovärdigheten”

Karin Öhman och Torsten Sandberg har svarat på min krönika om granskning av forskning och jag uppskattar möjligheten till slutreplik.

Karin Öhman menar att mitt inlägg är ”något av ett slag i luften” eftersom forskning genomsyras av granskning - av finansiärer, etiska kommittéer, kollegor och genom peer reviews som grundpelare för att publicera resultat. Även granskning genom upprepade försök och fortsatta studier räknas in.

Vi är överens om bilden av forskningsprocessen, vilket också är utgångspunkten i min text - forskare synar forskare vilket gradvis bygger kunskap. Det finns starka skäl att undersöka de interna förhållandena – forskarmeritering fokuserar starkt på publicering, vilket kan skapa perverse incentives. Men det är inte den forskningsinterna granskningen jag avser, utan granskning utanför den snäva forskningsbubblan ur bredare perspektiv och sammanhang.

Det hade då varit intressantare om Öhman kommenterat den frånvaro av nyansering som vi båda vill motarbeta. Hon menar att forskningsinterna processer räcker för trovärdigheten och ger förståelse för ”komplexa problem”. Här går Öhman fel. I de tre exemplen har forskare och journalister agerat agendasättande och granskning av antaganden och avgränsningar saknas. Visst ger forskningen nödvändiga bidrag till komplexa beslut – och den ska lyssnas på - men den ger inga heltäckande lösningar och ska inte heller göra det.

Sandberg missar att artikeln om försvinnande gamla skogar refereras i min text. Den mediala uppmärksamheten om resultaten exemplifierar hur en onyanserad bild får fäste. Jag sympatiserar med synen på jäv och oberoende, men ser det bredare. Hur granskas politiska, finansiella och ideologiska beroenden, särskilt för enstaka resultat som genast sprids i media?

Sandberg påstår felaktigt att forskningen är överens ”på viktiga områden” som att skog ska växa längre för att binda kol, samt att trakthyggen är skadliga. Återigen begränsas perspektivet – slutsatser isoleras från behovet att se till samhällets helhet, såsom alla de nyttor som skogens produkter levererar till oss alla. Man bör inte förespråka att alltför begränsande resultat ska anammas i komplexa beslut. Särskilt inte resultat som aktivt tryckts ut i media.

Debattartikeln av 1000 forskare åberopas både av mig och Sandberg och ger återigen möjlighet till reflektion. Tre av författarna till den refererade artikeln om kolinlagring är bland undertecknarna, och även Karin Öhman. Inlägget fick kraftig kritik från andra forskare som menar att förtroendet för forskningen riskeras när behovet av demokratiska avvägningar åsidosätts. John Hassler och Per Krusell, exempelvis, noterar att ”Det får inte uppfattas som att vi som forskare använder vår position och titel för att driva vissa politiska åsikter. Misslyckas vi med det göder vi forskningsföraktet”. Jag håller med.

Det finns således all anledning att bli bättre på granskning av forskningsresultat utifrån relevanta perspektiv i de fall de framförs som underlag för politiska beslut.