”Även forskning behöver granskas”

"Vi måste lyssna på forskningen" är ett populärt slagord i klimatdebatten. Men för allmänheten – och beslutsfattare – är det lättare sagt än gjort. Och ibland har det visat sig att det hade varit bättre om man inte hade lyssnat. För forskning levererar resultat som efterhand utvecklas eller motbevisas av andra forskare och på så sätt växer kunskap gradvis fram. Kunskap som kan bidra till – men inte ersätta – beslutsfattande.

För några år sedan påstods i Nature att skogsavverkningarna hade ökat abrupt i Sverige. Det behandlades som en nyhet och spreds direkt, vitt och brett i dagspressen. Artikelns slutsats om behov av ett skogsövervakningssystem under EU kommissionen stöttades av Natures egen ledarskribent. Men både data, modell och resultat var felaktiga vilket visade sig i uppföljande granskning av andra forskare.

Då var skadan skedd. Forskarna, för övrigt anställda av EU-kommissionen, hade på felaktiga grunder förstärkt agendan om ett skogsövervakningssystem. Ett stort antal policydokument från kommissionen har sedan dess refererat till artikeln och lagförslag om nämnda skogsövervakning bereds för närvarande.

Ett annat exempel var när forskare i en artikel häromåret påstod att gammal skog i Sverige omvandlas till ”plantager” och riskerar att försvinna till 2070. Begreppet ”plantage” används felaktigt. Resultaten baserades på egna definitioner av gammal skog och avsatta skogar togs inte med i ekvationen. Riksskogstaxeringens data som visar att mängden gammal skog ökar nämns inte. Även denna artikel fick stor och omedelbar uppmärksamhet i dagspress och Sveriges Radio. Den användes tidigare i år som en av få forskningsreferenser i OECD:s utvärdering av Sveriges miljöarbete.

Nyligen fick forskare – som ofta argumenterat i debatten mot skogsbruket – stort genomslag för en forskningsartikel som landade i slutsatsen att det är bättre för klimatet om avverkningarna i Sverige minskas drastiskt i närtid. På bästa sändningstid i Rapport redan dagen efter publiceringen fick en av författarna lägga ut texten om att klimatnyttan med förnybara träprodukter skulle vara överdriven och att det är bättre att i stället lagra kolet i skogens träd.

Bör politiker och allmänhet lyssna denna gång?

Resultaten och slutsatserna bygger på modellering långt in i framtiden som gör resultaten helt avhängiga vilka antaganden som gjorts – eller inte gjorts. Eftersom man bortsett från storskaliga skaderisker från bränder, insekter och stormar så tillåts modellen minska avverkningen och snabbt bygga upp ett orimligt högt virkesförråd. Verkligheten fungerar inte så, vilket vi vet från nyliga stormar och torkperioder med påföljande barkborreangrepp.

Vidare anger artikeln inga konsekvenser av slutsatserna. Huvudresultatet skulle innebära 40 procent lägre avverkningsnivå under kommande 35 år – ett häpnadsväckande ingrepp i vår basindustri. Den samhällsekonomiska kostnaden för detta blir enorm; i storleksordningen 8 miljarder kronor per år bara för Gävleborgs län som var avgränsningen i modellen. Ingen reflektion görs att virke i stället kommer att hämtas från andra geografier, vilket släcker ut effekten av att försöka lagra mer kol i skogen. Inte heller nämns att en direkt konsekvens av att avstå från förnybart virke blir att de fossila utsläppen blir högre – definitivt inte den utveckling vi vill se.

Artikeln har beröringspunkter med kolinlagringsmålen i EU:s LULUCF-förordning och den politiska diskussion som nu pågår där flera medlemsländer ifrågasätter målens nivå och relevans. Det blir nämligen både orimligt dyrt och kontraproduktivt att nå de stipulerade kortsiktiga målen genom minskad virkesförsörjning i ett läge när konkurrenskraft, säkerhet och självförsörjning prioriteras tillsammans med klimatagendan.

Forskning och dess resultat behöver granskas precis som all annan verksamhet men det är både svårt och resurskrävande. Underliggande problem med fakta eller avgränsningar kommer sällan fram när forskningsresultaten hamnar på löpsedlarna. Även forskningens organisation och finansiering behöver genomlysas mer – särskilt när den bedrivs med offentliga medel. Men istället hörs ropen skalla att vi okritiskt ska lyssna mer på de forskare som hörs. Det är synd för i förlängningen riskeras förtroendet för både forskningen och mediarapporteringen, liksom att politikerna fattar fel beslut.