”Hela Sverige på väg ner i Klarälven”

”Det är tydligt att nånting sker ute på vägen. Man kan se att det sjunker lite i ytterkant och vägräckena börjar luta ut lite grann. Jag är inte rädd, men det finns alltid en risk att jag eller en kollega far illa.”

Så sade Stefan Berglund som driver Ransby Åkeri i norra Värmland till Tidningen Näringslivet i somras. Stefan Berglunds åkeri kör timmertransporter för regionens skogsindustri och ofta går färden just på på riksväg 62 som löper i Klarälvens dalgång från gränsen mot Norge i norr till Karlstad i söder. En livsnerv för både arbetspendling och varutransporter.

Stefan Berglund fick medhåll av projektledaren Kenth Henriksson på Trafikverket. ”Det riskerar att rasa när som helst", sa han i samma artikel.

Bakgrunden är att Klarälvens vattenmassor på flera platser längs vägen orsakar en pågående erosionsprocess dygnet runt, året om. En process som i sin tur gör vissa sträckor av vägen till en trafikfara. Problemet är inte obekant utan känt sedan länge. Ekonomiska resurser för att säkra vägen saknas inte heller. Trafikverket har i ungefär 10 års tid försökt komma igång med att sätta upp erosionsskydd, vilket det statliga verket hittills har misslyckats med.

Så vad föranleder att en åtgärd som har ett akut behov och som det finns pengar till inte kommer till skott?

Jo, delar av Klarälven är klassade som Natura 2000-områden, vilket ställer höga krav på åtgärdernas utförande samt höga utredningskrav om vilka konsekvenser föreslagna åtgärder kan tänkas innebära för älven och livet i och omkring den. Bland de skyddsvärda arterna finns bland annat strandsandjägare – en 11–15 mm lång insekt som lever på solexponerade sandstränder – och ävjepilört – en ört som växer på blottade stränder. Det starka miljöskyddet innebär också att man måste presentera alternativa lösningar – hur orealistiska de än är. Som exempelvis en alternativ sträckning för en hel riksväg.

Ja, utredningskraven på undersökningar och alternativa lösningar har visat sig vara så höga att Trafikverket trots stora utredningsinsatser varken har lyckats tillfredsställa berörd länsstyrelse eller domstolar. Nu hade ärendet letat sig ända upp till högsta instans, till Högsta domstolen. Men nyligen meddelade Högsta domstolen att den säger nej till prövning av Trafikverkets ansökan om att säkra riksväg 62 genom Klarälvdalen mot ras. 

”Ett alternativ är att stänga vägen, men det går ju inte heller. Det är svåra beslut”, säger en uppgiven Kenth Henriksson nu till SVT Värmland. ”Nu får vi börja om igen. Skulle vi gå vidare med en ny ansökan kan det bli byggstart framåt 2030”, säger han vidare i intervjun. För Torsby kommun är beskedet ett hårt slag. ”Den här vägen är enormt viktig. För skogsnäringen, turismen, Branäs. Den är otroligt viktig”, säger kommunalrådet Peter Jonsson (S).

Samtidigt som frågan fastnat i byråkratin kan delar av vägen rasa när som helst. Pendlare måste ändå ta sig till jobbet och gods måste fraktas fram och tillbaka dygnet runt. Vägen är en livsnerv.

Att trafikanterna uppenbarligen får leva med att en tragedi kan inträffa när som helst är upprörande.

Än mer upprörande är att problematiken med oproportionerliga miljö- och utredningskrav går som en röd tråd genom vår samtid. Det drabbar skogen. Det drabbar den småskaliga vattenkraften. Det drabbar jordbruket. Det drabbar byggandet av infrastruktur och bostäder.

Ja, Sverige har utvecklats till ett land där det överhuvud taget är svårt att få någonting gjort – mer än att producera mängder av byråkrati och rättsprocesser. Miljoner och åter miljoner kronor läggs på att utreda risker – många gånger helt förgäves.

Trenden med en tilltagande byråkratisering under 2000-talet syns tydligt i statistiken. Ett försök att fånga den övergripande utvecklingen återfinns i Statskontorets rapport Ännu färre, ännu större där olika delar av den statliga myndighetsstrukturen analyseras mellan åren 2011 och 2023. Under denna period ökade antalet arbetskrafter i den statliga förvaltningen med knappt en fjärdedel. Antalet byråkrater som arbetar inom miljöskydd hade exempelvis ökat med över 100 procent mellan 2011 till 2023.

Vi befinner oss i en paradox: Trots att vi är rikare, har fler ingenjörer och mer avancerad teknik än någonsin tidigare går allt sirapslångsamt. När alla ska få säga sitt och där allt mellan himmel och jord ska beaktas har vi nått en punkt där ingenting blir gjort. 

Undantag finns men allt för ofta fastnar politiken i träta om varför det gått fel och om vems fel det är. De pekar finger på varandra, på myndigheter, på EU-rätt och på internationella konventioner. Partier som tycker sig ha något att vinna på missnöjda särintressen lurpassar på att få tillfället att hämta hem kortsiktiga vinster i opinionen. Och så får problemen allt för ofta bero – precis som med riksväg 62.

Alla vet att den kan rasa ner i Klarälven när som helst, ändå lyckas ingen göra något åt det.