”Älgförvaltningen är omotiverat detaljreglerad”

Slutreplik 

LRF:s styrelse föreslår att älgförvaltningen utreds men kommer samtidigt med ett förslag som leder till en ännu skadligare byråkrati. Älgförvaltningen är statens mest komplicerade byråkrati och den detaljreglerar på ett sätt som inte är motiverat.

Lobbyorganisationerna vill utnyttja statens makt för att gynna sina egna intressen. Det sker till exempel genom att Jägareförbundet hävdar att det har ett ”allmänt uppdrag” och utnyttjar staten för att påtvinga jägarna avgifter till sin finansiering.

Varför tvingas en skogsägare betala en statlig avgift när han skall försöka skydda sin egendom från Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas skadegörelse? Det är orimligt.

LRF bör ta avstånd från sammanblandningen av privata och statliga intressen. LRF bör även verka för en lösning med så få ingrepp i äganderätten som möjligt i enlighet med EU:s bestämmelser.

Nu vill LRF och Jägareförbundet bygga på sin gamla havererade älgförvaltningsmodell med ännu mer detaljstyrning och blanda in staten för att kunna köra över de egna medlemmarna. Frågan går att lösa på ett mycket enklare sätt. Några olika förslag är:

1. En avskjutningskvot per län utan inskränkningar i den enskildes jakträtt.

2. Ett tydligt mål som säkrar älgstammen överlevnad och ekosystem med ett minimiantal älgar per hektar som i Finland

3. Eller införande av allmän jakt som för rådjur.

Utredningen bör enligt min mening vara fri att pröva olika förslag och även kunna föreslå en avreglering. En viktig uppgift för utredningen bör vara att beräkna kostnaderna för skador på skog, grödor och miljö samt föreslå en statlig finansiering av skador och olika förebyggande åtgärder om den föreslår att staten skall styra viltförvaltningen även i fortsättningen.

LRF:s styrelse är vald av en stämma där ombuden är kvoterade från organisationsmedlemmarna. Då blir det extra viktigt för styrelsen att förankra  sina förslag bland sina 130 000 enskilda medlemmar snarare än bland skogsbolagen. Det är ju de enskilda skogs- och jordbrukarna som får ta de ekonomiska konsekvenserna av skadorna från älg, hjort och rovdjur. De anklagas också för att driva ett ensidigt skogsbruk som ju egentligen är en konsekvens av den statliga viltförvaltningen.

Jag tycker LRF i sitt svar på min debattartikel är otydligt när det gäller rätten till ekonomisk ersättning och statlig finansiering av olika skyddsåtgärder som den statliga viltförvaltningen leder till. Nyligen kom  HD:s tjäderdom som ger skogsägaren rätt till skadestånd vid inskränkningar av äganderätten.

Står LRF:s styrelse bakom kravet att staten skall ersätta skogsägare och jordbrukare om statens regleringar av viltstammarna leder till skador på skog, gröda och miljö? Det kravet tycker jag att LRF bör driva i en framtida utredning tillsammans med kravet på så begränsade ingrepp i äganderätten som möjligt.