”Avreglera viltförvaltningen”

Skogsindustrierna och LRF Skogsägarna har lagt fram ett förslag till ändring av den statliga älgförvaltningen. Men är det lagligt och effektivt?

Naturvårdsverket och länsstyrelserna har med nuvarande system orsakat att älgens naturliga ekosystem i södra och mellersta Sverige till stora delar förstörts och att älgen förts upp på rödlistan. Systemet har kostat skogsägare och skattebetalare upp mot 100 miljarder kronor samt orsakat omfattande skador på skogens mångfald.

Den enda vettiga slutsatsen är att jakten avregleras och att systemet läggs ned. Men i stället föreslår LRF Skogsägarna och dess ordförande Paul Christensson att jakträtten kollektiviseras genom att älgförvaltningsgrupperna får utökat mandat och att fler klövviltsarter dras in i den statliga planhushållningen.

Men riksdag och regering kan inte delegera statliga förvaltningsuppgifter till organisationer som inte är myndigheter. Deras beslut har ingen rättsverkan mot medborgarna. Man kan heller inte ålägga en myndighet att efterleva sådana organisationers beslut.

Här är, som jag ser det, tre viktiga utgångspunkter för fortsatta diskussionen om älgförvaltning:

1. Grunden för statens viltförvaltning kan bara vara statens uppgift att skydda och bevara arter och ekosystem. Staten kan bara reglera jakten med det som utgångspunkt.

Riksdagen bör därför, som i Finland, fastställa den minsta stam som naturliga älgbiotoper bör hålla och därefter lämna jakten och jägarna ifred samt avskaffa viltvårdsavgiften. Skogsstyrelsen kan komplettera sin årliga inventering av skogsskador med en bedömning av älgstammens storlek.

Det anförs inga motiv för att staten skall inskränka den enskilde markägarens jakträtt eller varför staten skall lägga sig i hur markägare och jägare organiserar jakten. Markägaren är den ende som har ansvaret för en fastighets skötsel. Då skall staten inte lägga sig i hur jakten bedrivs förutom genom att bestämma jakttider.

2. Hur kan en laglig administration se ut? Enligt EUs grundlag måste det finnas proportion mellan vilket problem som skall lösas och de åtgärder det föranleder från staten sida.

Den nuvarande förvaltningsmodellen har visat sig vara helt oduglig. Den har lett till omfattande skador på skogen trots att Skogsstyrelsen i 40 år varnat för skadorna. Vare sig Naturvårdsverket eller länsstyrelserna har brytt sig om varningarna. Skyddsjakten har heller inte fungerat. Jag har själv fått avslag på skyddsjakt med hänvisning till att det finns för mycket älg.

Förhoppningsvis inser den borgerliga regeringen att skogsägarnas ställning inte kan stärkas genom att den nuvarande planhushållningen utvidgas till att omfatta ännu fler arter. Det är bara skogsägaren man kan utkräva ansvar från, då skall också skogsägaren själv styra hur jakten skall skötas på fastigheten.

3. Skadestånd bör från och med 1 juli 2023 utbetalas för alla älgskador. HDs tjäderdom betyder att om statens ingrepp i äganderätten medför ekonomiska förluster för markägaren bör skadestånd betalas. Det gäller till exempel i Finland vid älgskador.

Kravet på skadestånd skärps eftersom Skogsstyrelsen nu inte godtar gran på torra marker enligt beslut 2021. Jag överklagade beslutet till regeringen. Men regeringen avslog mitt överklagande vilket ytterligare stärker skyldigheten att betala skadestånd.

Hur kan LRF Skogsägarna och Paul Christensson ställa sig bakom dessa förslag som innebär en systematisk underminering av den enskilde skogsägarens äganderätt? Vill LRF också kollektivisera och införa planhushållning inom jord- och skogsbruket?

Förhoppningsvis har våra politiska partier andra idéer om hur man stärker jord- och skogsbrukarnas intressen. Nu måste LRF inrätta en skogsbruksdelegation som tillvaratar och utvecklar de enskilda skogsägarnas intressen och också får tillfälle att granska LRF:s förslag innan dessa lobbas i riksdagen.