”Sverige har målat in sig i ett hörn”
Det är bra att fler nu förstår hur oproportionerligt skyddet för vanligt förekommande fåglar har blivit – vilket företrädare för svenskt skogsbruk under mycket lång tid har påpekat.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Med ett skrov av stål och master som sträcker sig mot himlen ligger fullriggaren Jarramas förtöjd vid Marinmuseum i Karlskrona.
I år fyller hon 126 år. Men redan 1946 togs hon ur tjänst efter att i många år varit övningsfartyg för Skeppsgossekåren – kåren som under några hundra år hade uppgiften att utbilda unga pojkar till dugligt sjöfolk i den svenska flottan.
Med tiden har Jarramas blivit en symbol för den anrika örlogsstaden Karlskrona, en klenod att bevara för framtiden.
Men det är lättare sagt än gjort. Att underhålla en antikvitet med en längd på 39,15 meter och en vikt på 350 ton som dag ut och dag in, år in och år ut, ligger och guppar i Östersjön kostar inte bara mängder av pengar utan också stor hänsyn till fåglar. Fåglar?
Ja, du läste rätt. Fåglar.
När Marinmuseum häromåret skulle renovera segelfartyget dök ett oväntat problem upp. Längst upp i stormasten hade några kråkor funnit en lämplig plats att bygga bo. Och trots att kråkor finns överallt är de fridlysta enligt artskyddsförordningen. Det statliga museet fick därför snällt ansöka om dispens från artskyddet hos Länsstyrelsen i Blekinge innan renoveringen kunde slutföras. Där skulle man studera ”kråkans lokala och regionala utbredning” innan myndigheten kunde återkomma med besked.
Lyckligtvis gav kråkorna sig av på eget bevåg men det hindrade inte verkligheten att överträffa dikten. För det nu tomma boet fick inte rivas utan skulle försiktigt flyttas till en ny plats så att det skulle kunna bli ett nytt hem för nya skadedjur, förlåt kråkungar, även nästa år.
Jag drar mig denna absurditet till minnes när jag läser ett pressmeddelande från statliga SSAB om att driftsättningen av deras ljusbågsugn – som i princip är klar att koppla in – nu skjuts på obestämd tid.
På stålverket i Oxelösund används mängder av kol för att mata masugnens eld. Det vill man i klimatets namn sluta med. Och med all rätt, en omställning av stålverket i Oxelösund skulle ensam minska Sveriges koldioxidutsläpp med tre procent.
Men ska SSAB kunna göra det krävs mer el, mycket mer el. SSAB ansökte därför om utökat effektuttag 2016 – för tio år sedan. Men någon ny kraftledning som kan leverera elen som kan ersätta den kolberoende masugnen har statliga Vattenfall Eldistribution inte lyckats få på plats.
Koncessionsansökan tog cirka 3,5 år efter överklaganden i flera instanser, och vann laga kraft i januari 2024. Även beslut om ledningsrätt tog år i anspråk och överklagades till högsta instans. Det vann laga kraft i september 2025.
Det senaste bekymret i tillståndskarusellen stavas, just det: Artskyddet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har sedan hösten 2025 fattat flera olika beslut i processer om samråd och dispens med avseende på ryl, knärot och tjäder. Besluten överklagades i olika delar till Mark- och miljödomstolen, vilken i februari 2026 avslog överklagandena i två av tre ärenden. Samma dag upphävde Mark- och miljödomstolen länsstyrelsens beslut i det tredje ärendet och återförvisade det till länsstyrelsen. Den 1 april 2026 fattade länsstyrelsen beslut om dispens från artskyddsförordningen, men även detta beslut om dispens överklagades till Mark- och miljödomstolen.
Ornitologer menar att den tilltänkta kraftledningen kan störa tjäderhönor att flyga in till spelplatser i området. Tjäder? Men det är väl ingen utrotningshotad art? Nej, den är ju så vanlig att den till och med fritt får jagas när det är dags för tjäderjakt. 2024 sköts nästan 20 000 tjädrar men Svenska Jägareförbundet menar ändå att ”det finns inget som tyder på att avskjutningen av tjäder är för stor i Sverige i dag”.
Och visst. Ur ett markägarperspektiv kan man tycka att ersättningarna för kraftledningarna borde vara högre och att kraftledningarna borde grävas ner för att minska påverkan på jord- och skogsbruket men det är något av ödets ironi att en klimatsatsning som kan minska Sveriges koldioxidutsläpp med tre procent skjuts upp i miljöns namn och på begäran av Birdlife Sverige. Klimatet kan tydligen vänta – i alla fall för tjäder.
Med rätta skriver Dagens industris ledarsida att det är ”en skandal att SSAB tvingas skjuta upp igångsättningen av sin sexmiljardersinvestering på obestämd tid”.
Det är bra att fler aktörer förstår hur oproportionerligt skyddet för vanligt förekommande fåglar har blivit, vilket företrädare för svenskt skogsbruk under mycket lång tid har påtalat.
Dagens artskydd skiljer sig från vad allmänheten föreställer sig och vad som görs gällande i media. Gemene man tror att artskyddet handlar om att ge akut utrotningshotade växter, djur, fåglar och insekter ett långtgående skydd. Och visst, i vissa fall är det så men i de flesta fall handlar det om att vanligt förekommande arter har ett oproportionerligt starkt skydd.
Som att några tjädrar kan skjuta upp en mångmiljardinvestering för klimatet på obestämd tid – eller medföra krav på kråkbo-återvinning.
