d
LedareUppdaterad: 19 augustiKommentera

”Staten tar strid – för granbarkborrarna”

Medan en myndigheten hotar med vite om markägarna inte upparbetar stormfällt virke förbjuder en annan myndighet markägarna att göra detsamma.

FOTO: MAGNUS NYSTEDT

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

– Det här kan bli ett epicentrum för granbarkborren, säger Fredrik Almér när jag pratar med honom på telefon. Han är ledamot i styrelsen för LRF Gävleborg och på skogsskiftet han har i åtanke ligger det cirka 2 100 kubikmeter stormfällt virke kvar på backen efter stormen Johannes. Skadorna är så omfattande att det på lokalradion varnas för att vistas i området.

Att det ligger stormfälld skog kvar är inget anmärkningsvärt. Stormen Johannes fällde närmare 11 miljoner kubikmeter och långtifrån allt är upparbetat trots stora ansträngningar från markägare, entreprenörer, industri, lagstiftare och myndigheter. 

Men varför just skiftet i Ockelbo rör upp känslorna är att medan statliga Skogsstyrelsen i övrigt understryker vikten av att stormfällt virke upparbetas – ytterst med hot om vite med stöd i växtskyddslagen –  så jobbar en annan statlig myndighet, Länsstyrelsen Gävleborg, för att fastighetsägarna inte ska upparbeta just denna stormfällda skog.

Säkert till glädje för granbarkborren men till de angränsande markägarnas stora förtret eftersom, med Skogsstyrelsens ord, ”nedblåsta granar som inte hunnit tas omhand efter vinterns stormar är attraktiva för granbarkborrarna att föröka sig i.”

Hur kommer då det sig att en statlig myndighet gör på detta viset?

Jo, skogsområdet i fråga ligger inom det område som Länsstyrelsen Gävleborg har velat göra till naturreservat sedan ett antal år tillbaka, det blivande Rönnåsens naturreservat, men ännu är inget formellt beslut om att bilda reservatet fattat.

Det försätter fastighetsägarna, som fått ersättning för intrånget för ett reservat som ännu inte finns, i en märklig situation. För enligt Skogsvårdslagen och reglerna i Växtskyddsförordningen är de skyldiga att ta ut samma virke som de redan har fått ersättning av Länsstyrelsen för att lämna orört.

Men den rävsaxen löste länsstyrelsen fastighetsägarna ifrån genom att nu i sommar fatta ett interimistiskt beslut som förbjuder (!) dem att ta hand om det stormfällda virket utan länsstyrelsens medgivande. Och något sådant vill länsstyrelsen inte ge.

Eller löste och löste. För i samma stund som myndigheten förbjöd fastighetsägarna att ta hand om den stormfällda skogen – och befriade dem från lagstiftningens krav – skapade myndigheten ett stort bekymmer för alla markägare som har skog intill det blivande naturreservatet.

Nu innebär länsstyrelsens agerande att de ser till att det finns en utmärkt biotop för granbarkborren att föröka sig i – och därifrån ge sig på både kvarvarande skog i det blivande naturreservatet och grannarnas skog.

Låter det dystopiskt?

För några år sedan besökte jag Södra Flymens naturreservat i Blekinge som efter granbarkborrens framfart förvandlats till en spökskog. Men det var inte den själva skelettskogen som förde mig dit – utan de upprörda grannarna intill reservatet som fick avverka på löpande band när granbarkborrarna var oförskämda nog att inte respektera ägogränserna.

Någon ersättning för angreppen fick de drabbade markägarna inte heller – trots vädjan till självaste landshövdingen om att staten borde göra rätt för sig. Landshövdingen Sten Nordin medgav visserligen att det var ”uppenbart att en fastighet intill ett naturreservat med barkborreangrepp har drabbats hårt ekonomiskt”, men konstaterade samtidigt att det inte fanns någon ersättningsmodell som gjorde det möjligt för länsstyrelsen att kompensera. Det gör det inte heller nu.

Länsstyrelsen Gävleborg behöver tänka om. Deras hållning är inte rimlig gentemot grannarna. Den är inte heller rimlig mot alla dem som använder området för rekreation och friluftsliv. Den är inte heller rimlig gentemot skattebetalarna; att använda våra surt förvärvade pengar för att förvärva ett område för att i nästa stund låta stormfälld skog i stor skala ligga kvar med alla risker det kan innebära för övriga naturvärden.

För våra rikspolitiker är det också hög tid att ta fram en ersättningsmodell när insektsangrepp sprider sig från naturreservat. Om staten låter naturreservat bli yngelplatser för skadeinsekter behöver den också se till att det finns någon form av kompensation på plats när grannfastigheter drabbas.

Reservatsföreskrifter och skötselplaner behöver dessutom vara flexibla och inte utgöra en tvångströja för förvaltningen av reservat. För medan de kan hindra mänsklig aktivitet som skogsbruk eller bebyggelse kan de aldrig frysa tiden.

Bränder, stormar och insektsangrepp bryr sig inte om statliga förbud. Den gammelskog som finns i dag kan ligga på backen i morgon. Eller vara brandhärjad. Eller dö av insektsangrepp. Då gäller det att det finns regler för reservatens förvaltning som är flexibla och erbjuder lösningar. Naturen är inte är ett fotografi utan en film – och att låta naturen vara orörd är inget naturvärde utan en naturromantisk filosofi.

Läs mer: ”Naturskydd och granbarkborrar en svår fråga”