”LRF är ingen passiv medlöpare”
Att beskriva LRF som en passiv medlöpare ger inte en rättvisande bild av det arbete som bedrivs varje dag för att förbättra villkoren för Sveriges lantbrukare, skriver Palle Borgström i en replik.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Jag vill inleda med att Peter Borrings och Sven-Arne Thorstenssons Utblick på ATL:s ledarsidor sätter fingret på flera viktiga problem för svenskt lantbruk. Det är en näring som verkar under särskilda villkor och pressas från flera håll samtidigt: Låg lönsamhet, höga regelkrav, väderberoende och stora kapitalbindningar gör att riskerna är höga och marginalerna ofta små. Till det kommer en myndighetsutövning som i många fall upplevs som orättvis och svår att överblicka, där olika regelverk staplas på varandra utan att någon fullt ut ansvarar för hur verkligheten på gård ser ut.
Här finns ett tydligt glapp mellan ambition och verklighet. Det råder en bred politisk vilja att stärka svensk livsmedelsproduktion, men ute på gårdsnivå upplever många lantbrukare att utvecklingen går i motsatt riktning. Den bilden delas av LRF och är något vi arbetar intensivt med att synliggöra och förändra.
Samtidigt är kritiken mot LRF som en del av problemet onödigt förenklad. Att beskriva LRF som en passiv medlöpare ger inte en rättvisande bild av det arbete som bedrivs varje dag för att förbättra villkoren för Sveriges lantbrukare. LRF driver konsekvent frågor som syftar till att stärka lönsamheten, minska regelbördan och öka konkurrenskraften. Det sker genom påverkan på nationell nivå, i EU-processer och i dialog med myndigheter.
LRF har också varit med och arrangerat demonstrationer. Senast i Bryssel i december i fjol då svenska lantbrukare deltog tillsammans med 10 000 bönder i från hela Europa för att protestera mot flera av de pålagor som kommer ifrån EU-håll är orimliga.
Men främst sker LRF:s påverkan genom dialog och långsiktigt arbete vilket inte ett uttryck för konflikträdsla, utan för hur det politiska systemet i praktiken fungerar. Förändringar i lagstiftning, regelverk och ekonomiska villkor tar tid. Därför krävs både uthållighet och strategiskt arbete över lång tid för att få genomslag.
Borring och Thorstensson målar upp en bild av att bondeprotesterna i Europa har varit framgångsrika och inneburit stora politiska förflyttningar. Men låt oss titta på de länder som nämns som exempel.
I Tyskland drev regeringen igenom ett hastigt borttagande av återbetalning av dieselskatten, trots stora bondeprotester. Och i dag möter den tyska bondeorganisationen ett svagt intresse från regeringen på grund av interna blockeringar. I Nederländerna inför staten, efter en tid med tillfälliga lättnader, hårda miljökrav och köper ut bönder för att lägga ner produktionen. Bönderna upplever att det är omöjligt att utveckla sina företag, och flera söker sig utomlands. Det politiska parti som bildades efter bondeprotesterna har i dag imploderat och saknar inflytande. I Frankrike var den stora protestfrågan Mercosuravtalet. Trots protester även på EU-nivå så har EU-kommissionen bestämt att tillämpa avtalet från den 1 maj. De realpolitiska framgångarna av protesterna är alltså begränsade, eller rättare sagt näst intill obefintliga.
I Sverige möter LRF dagligen den oro och uppgivenhet som många svenska lantbrukare känner inför utvecklingen här hemma. Men vår uppgift är inte enbart att kanalisera missnöjet, utan att också omsätta det i konkreta resultat som förbättrar situationen på sikt.
Lantbruket har en stark röst i samhällsdebatten och hos makthavare i Sverige därför att vi är organiserade. Vår gemensamma folkrörelse säkerställer en markkontakt som ger oss en unik trovärdighet. Därför är det viktigt att lantbrukare fortsätter att vara medlemmar och fortsätter att mobilisera sig för att skapa det inflytande som vi förtjänar.
Men vi ska fortsätta att debattera när vi tycker olika. Debatten om hur lantbrukets röst bäst hörs är viktig. Men den bör ta sin utgångspunkt i hur vi tillsammans stärker näringens förutsättningar. För i grunden delar vi samma mål: Ett konkurrenskraftigt svenskt lantbruk som kan producera mat, skapa jobb och bidra till vår gemensamma beredskap.
Det kräver både förändring och tålamod.
Palle Borgström,
Förbundsordförande LRF