”Konflikträdda LRF – en del av problemet”
Bondeprotesterna i Europa visar också något viktigt: Politiken reagerar först när lantbruket blir störande.

Här skriver gästande eller fasta skribenter från när och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen eller historien. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Om Volvo hade hotat med att flytta sin produktion utomlands hade det blivit nationell debatt och politisk krishantering. När tusentals svenska gårdar försvinner under ett par decennier sker det i tysthet.
Vi stället oss frågan varför.
En del av förklaringen stavas LRF som under lång tid har haft en dubbel roll. Organisationen är inte bara opinionsbildare och lobbyorganisation utan också en integrerad del av systemet kring svenskt lantbruk. Det ger inflytande och tillgång till maktens korridorer — men det skapar också starka incitament att vara kompromissvillig och konfliktundvikande.
Problemet är att makt sällan flyttas genom dialog ensam.
När bara en organisation anses representera en hel näring uppstår dessutom politisk sterilitet. Politiker vet att missnöjet i hög grad är kontrollerat. Det finns liten risk för folklig mobilisering, aggressiv kampanjpolitik eller större medial turbulens. LRF fungerar därför ibland mer som en stötdämpare mellan makten och frustrationen ute på gårdarna än som en verklig motkraft.
Det betyder inte att frustrationen saknas. Tvärtom.
Många lantbrukare upplever att de möter en kombination av myndighetsgodtycke, urban okunskap och mediala misstänkliggörande. Men känslan får sällan fullt uttryck i den offentliga debatten.
Samtidigt finns ett djupare problem som sällan diskuteras öppet: Svensk lantbrukspolitik präglas av en moralisk asymmetri.
Industrin förväntas leverera lönsamhet, jobb och konkurrenskraft. Lantbruket förväntas förutom billig mat bära klimatansvar, biologisk mångfald, höga djurskyddskrav, öppna landskap, kulturarv och nationell krisberedskap. Det är ett omöjligt uppdrag.
Särskilt eftersom svenska bönder verkar under hårdare regler än många konkurrenter inom EU, utan att vare sig staten eller konsumenterna fullt ut är beredda att betala för skillnaden.
Djurskyddsdebatten är det tydligaste exemplet på moralisk asymmetri. Medan en enskild misskött gård skapar nationell opinion och krav på nya regler blir tusentals välskötta svenska gårdar med låg antibiotikaanvändning, hög djurhälsa och internationellt starka resultat inga huvudnyhet i Rapport eller Aktuellt.
Lantbruket granskas inte bara som en näring. Det granskas även som ett moraliskt projekt. Det gör sektorn sårbar för symbolpolitik.
Samtidigt förstärks problemen av svensk myndighetskultur. Sverige har i praktiken en mycket stark myndighetsstat där ett stort antal myndigheter påverkar lantbrukets vardag: Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket, Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelser och kommuner. Många lantbrukare upplever att ingen egentligen tar ansvar för helheten eller för konsekvenserna när nya regler staplas ovanpå hundratals gamla.
När detta kombineras med låg lönsamhet, hög skuldsättning, biologiska risker och väderberoende uppstår en näring med låg psykologisk motståndskraft. Det gör också många försiktiga med att kritisera systemet öppet.
Lantbruket är enormt kapitalbindande. Man kan inte enkelt sälja gården och byta bransch. Mark, maskiner, djurbesättningar och generationsansvar gör människor mindre benägna att ta konflikter.
Svensk kultur spelar också in. Sverige premierar konsensus, dialog och institutionstro. En hårdför lantbruksrörelse skulle snabbt beskrivas som populistisk, bakåtsträvande eller anti-miljö. Det skapar en social självcensur.
Men någonting håller på att förändras.
Ökade produktionskostnader, gröna regleringar, stad/land polarisering och återkommande krispaket har skapat en växande känsla av att systemet inte fungerar. Många upplever att lönsamheten inte är tillräckligt hög när tiderna är goda för att man ska kunna överleva när tiderna blir dåliga.
Bondeprotesterna i Europa visar också något viktigt: Politiken reagerar först när lantbruket blir störande. I Frankrike, Tyskland och Nederländerna började debatten förändras när traktorer stod utanför maktens byggnader och när politiker insåg att lantbrukets frågor faktiskt kunde påverka valresultat.
Sverige är fortfarande långt därifrån.
LRF:s försiktiga linje kan vara rationell om målet är stabilitet, relationer och inflytande inom systemet. Men för många lantbrukare växer samtidigt känslan av att ingen faktiskt slåss för dem på riktigt. Och när människor känner så under lång tid brukar alternativa rörelser förr eller senare växa fram.
Läs mer: ”LRF är ingen passiv medlöpare”
Peter Borring, Lantbrukare och samhällsdebattör, Skänninge
Sven-Arne Thorstensson, entreprenör och samhällsdebattör, Munkedal