Annika Bergman

Sexism har dessvärre blivit en normaliserad företeelse i vårt samhälle. Därmed är det ett problem som även ska adresseras till det gröna näringslivet, till arbetsplatser, till styrelser och till skolor. Den brutala sanningen är att nästan alla kvinnor har upplevt sexuella kränkningar.

Var går då gränsen undrar vän av ordning? Gränsen går, anser jag, när närmandet är oönskat. Ett nej är ett nej, det är till och med så att allt som inte är ett ja är ett nej. Det finns ingen tyst accept. Det kan låta märkligt att den utsatta tystnar, men så är det, skammen kan förlama den mest utåtriktade verbala tjej. Diskussionen vi behöver ha handlar om attityd och respekt samt normalt anständigt beteende.

Ansvaret ligger naturligtvis alltid hos dem som trakasserar, men hamnar faktiskt även hos alla de män och kvinnor som skrattar med eller skrattar bort sexism.

Mitt eget FB-flöde har fyllts av #metoo från nästan alla kvinnor jag känner. Det handlar om läraren på naturbruksgymnasiet som vill ligga för att ge bra betyg, praktikvärdar som kladdar, arbetskamrater som sex-sms:ar på nätterna, dickpics från den där ihärdige säljaren och arbetsgivaren som kollar in i omklädningsrummet. Kvinnliga lantbruksjournalister som bävar för att bli ensamma i hytten med den de ska intervjua. Styrelsekvinnor som blivit kallade fittor och beskyllda för att gå sängvägen, kvinnliga tjänstemän som får höra att de fått för lite kuk i sina dagar, rådgivare som blivit upptryckta i hörn av flåsande män. De flesta kvinnor bär på en egen upplevelse.

För egen del har jag utsatts för sexism som förtroendevald. Välkända gifta mäns tafsande händer på mina lår under middagar. Sunkiga inviter som lappar med rumsnummer på konferenshotellet. Kommentarer om mitt utseende inför andra män i styrelser. Artighetsdanser efter middagar som mest handlade om att värja sig för händer på oönskade ställen. Inget elakt menat, naturligtvis inte, det mesta lätt att förklara som ett missförstånd, inget att bråka om, jag har väl ändå lite humor och självdistans eller? Sexism är ett fruktansvärt starkt vapen i konsten att förminska en människa, att reducera en kompetent kvinna till sitt kön.

Som kollega, företagare, arbetsgivare, styrelseledamot, och halvoffentlig person i lantbruksbranschen är det min förbannade plikt att skriva den här krönikan. Ingen hade varit gladare än jag om jag sluppit och i stället kunnat ägna dessa rader åt något lättsamt till ditt fredagskaffe. Det är dags att stå upp mot sexism! Jag vill se nolltolerans för allas vår skull men framför allt för alla unga tjejers skull. Jag hoppas att den här texten berörde dig och stämmer till eftertanke oavsett om du är någons #metoo eller inte.

Annika Bergman, företagare inom de gröna näringarna

Under den senaste veckan har ett dovt muller rullat fram i sociala medier över hela världen. Hashtaggen #metoo (jag också) har dominerat stort sedan en amerikansk skådespelerska uppmanat kvinnor att berätta om sexuella trakasserier och övergrepp.

Ansvaret ligger alltid hos dem som trakasserar, men även hos de män och kvinnor som skrattar bort sexism, skriver ATL:s krönikör Annika Bergman och efterlyser en diskussion om respekt och attityd.

Efter #metoo: ATL:s krönikör uppmanar till diskussion om attityd, respekt och anständigt beteende.

”Allt som inte är ett ja är ett nej”

Arbetsliv

Ansvaret ligger alltid hos dem som trakasserar, men även hos de män och kvinnor som skrattar bort sexism, skriver ATL:s krönikör Annika Bergman och efterlyser en diskussion om respekt och attityd.