”Glöm inte bort nöt- och lammkött i Livsmedelsstrategin 2.0”

Den nyss uppdaterede livsmedelsstrategin ska förbättra jordbrukets lönsamhet och öka produktionen så att vi blir bättre rustade i händelse av kris och krig. Den ger Jordbruksverket i uppdrag att precisera produktionsmål. Som exempel på tänkbara mål för andel svenskproducerat anges i strategin 80 procent för kött och mjölkekvivalenter, 150 procent för spannmål och 100 procent för gröna proteiner. Den nuvarande svenska självförsörjningsgraden är betydligt lägre: 70 procent för mjölkekvivalenter, 80 procent för gris- och kycklingkött, 60 procent för nötkött, 30 procent för lammkött, 120 procent för spannmål och långt under 100 procent för gröna proteiner.

Att uppnå målen för spannmål och protein genom ökade skördar på befintlig areal torde inte gå. Men sedan 1986 har arealen spannmål i Sverige minskat från 1,6 till 1,0 miljoner hektar. Minskningen har skett på grund av stora olönsamma spannmålsöverskott och en jordbrukspolitik som syftade till omställning från spannmål till bland annat extensivt bete. Det senare gjorde att antalet dikor ökade från 60 000 till 160 000 mellan 1989 och 1994.

Det finns alltså mycket före detta spannmålsmark som nu används för nötköttsproduktion där man skulle kunna börja odla spannmål och proteingrödor. Men detta skulle tränga undan köttproduktionen. Möjligen kan denna målkonflikt lösas med nötköttsproduktion på delar av de 1,7 miljoner hektar jordbruksmark som lagts ner sedan andra världskriget. För att det ska bli lönsamt krävs att man kan skapa stora betesfållor av små spridda igenväxta ägor och mellanliggande skog. Förlusten av virkesproduktion kan begränsas då mycket av den nedlagda jordbruksmarken är självsådd lågproducerande skog. Kött från sådan återuppodlad mark är klimatmässigt bättre än kött från länder med snabbväxande skogar och avsaknad av snö som återkastar värmande solstrålning.

En beredskapsmässig fördel med restaurering av nedlagd jordbruksmark är att matproduktionen skulle bli mer spridd över landet och nötkreatur är ju ”vandrande beredskapslager” som kan tas till vara i en nödsituation. När andra världskriget började hade Sverige 3 miljoner nötkreatur. Efter avspärrning och missväxt 1941 återstod 2,5 miljoner nötkreatur 1942. Kött från en halv miljoner slaktade kreatur hjälpte alltså till att klara matförsörjningen. Nu när vi har endast 1,3 miljoner nötkreatur är förutsättningarna sämre för en sådan nödlösning.

Även får är viktiga vid kris och krig genom att de relativt snabbt kan förökas för att producera kött och ull på marker som är olämpliga för annan matproduktion. Detta illustreras av att antalet får ökade kraftigt under både första och världskriget. Men för att ökningen ska få stor omfattning får det inte vara för lite får i utgångsläget. Det är därför oroväckande att antalet får har minskat 18 procent sedan 2018.

Nötkreatur och får har beredskapsmässiga fördelar. De är också viktiga för biodiversitet och levande landsbygd i hela landet. Därför är det angeläget att de kommande preciserade produktionsmålen blir minst lika högt ställda för nöt- och lammkött som för övriga köttslag.