”Ett försök till bondfångeri!”

Jag har fått synpunketer på min artikel från Madeleine van der Veer, verksamhetsledare Nätverket för solparker och Anna Werner,  VD Svensk Solenergi. Att jag vid en kritisk granskning får kritik från branschorganisation och nätverk som är ekonomiskt beroende av att solkraften bedöms positivt är inte förvånande.

Båda nämner att de tror på ökade möjligheterna med batterilager för att lösa problemen med solelens intermittens, det vill säga att solen bara lyser ibland och då mest på sommaren. Van der Veer lyfter fram ett stort batterilager som planeras i Belgien med Sweco som projektör. Detta påstås kunna lagra årsförbrukningen hos 385 000 hushåll vilket låter mycket imponerande. Men någon har blivit fel vad jag kan se. Swecos nämner att lagerkapaciteten är 2 800 MWh. Årsförbrukningen för ett hushåll är ca 7 000 kWh, det vill säga 7 MWh. Antal hushåll som kan elförsörjas blir då 400, det vill säga nästan 1 000 gånger mindre! Hos 385 000 hushåll skulle batterilager bara klara att elförsörja ett antal timmar. Likväl skulle det kanske kosta uppåt 20 miljarder kronor och ge ett CO2 avtryck på ca 42 000 ton vilket trots sin litenhet skulle motsvara 0,1 % av Sveriges årliga utsläpp.

Kostnaden för att tillverka litiumbatterier har gått ned men priset planar av då man börjar nå gränser för möjliga förbättringar. Antal batterier är dessutom klart begränsade av tillgångar på exempelvis kobolt. Andra batteritekniker kan komma fram men det tar lång tid och inget vi kan inteckna. Så batterilager löser inte problemen med solens intermittens.

Anna Werner nämner fördelar med småskalig solkraft, typ på tak. Jag talar dock bara om storskalig solkraft och då främst på jordbruksmark. Men att solkraften skulle kunna användas för att reglera elen stämmer inte. Inte heller att det inom överskådlig tid skulle finnas elektroniska system med AI som skulle kunna ta hand om intermittensen i värdeberoende el.

Att se solkraften som en möjlighet att förbättra jordbrukets ekonomi förutsätter att solkraften är tekniskt och ekonomiskt hållbar vilket jag inte hittar belägg för. Tvärtom! Samtidigt ligger det väl något i att jordbruksmark skall användas till just jordbruk som försörjer oss med livsmedel!

Att bönderna skulle ha en positiv bild av solkraft styrker bara bilden av att företag i branschen har givit en allt för skönmålad bild av möjligheterna. Jag blev efter ATL-artikeln uppringd av en lantbrukare som hade blivit kontaktad av ett solkraftsbolag som ville bygga en anläggning på hans åkermark. Han genomskådade dem och kallade det hela ett försök till bondfångeri!

Att solkraft inte skulle ha några utsläpp stämmer inte. Tillverkningen och installeringen av solkraft ger en växthusgasbelastning på typiskt 36 gram koldioxidekvivalenter per producerad  kWh under 30 år främst eftersom de flesta paneler produceras med kolkraft i Kina.

Anna Werner skriver att man med solkraft ”leder Sverige till en mer hållbar framtid”. Vi önskar alla en hållbar framtid men det hon skriver är vackra ord som tyvärr har lite med verkligheten att göra.