En livsmedelsstrategi värd namnet?

Regeringen har aviserat att ta fram en livsmedelsstrategi till våren 2016. Luttrad av regeringars (oavsett färg) under de senaste 20 årens oförmåga att åstadkommit något konkret som stärker svensk livsmedelsproduktion, misstänker jag att även detta uppdrag stannar vid följande uttalande:

• Sverige ska ha ett konkurrenskraftigt jordbruk.

• Satsa på export.

• Vi behöver inga produktionsmål.

• EU är vår hemmamarknad.

• Vi behöver ingen inhemsk försörjningsberedskap.

• Ansvarsprincipen gör att den enskilde kan lita på myndigheterna även vid kris.

• Om alla samverkar så löser sig allting.

Så kommer det att låta, även om alla som är insatt i de gröna näringarnas villkor vet att verkligheten ser annorlunda ut.

Sveriges mjölk- och grisbönder kämpar för sin överlevnad. Ersättningen till mjölkbönderna har minskat med nästan en tredjedel medan priset i affärerna höjts. Importen konkurrerar ut den inhemska produktionen.

Hälften av de livsmedel vi konsumerar importeras. Trots Sveriges naturligt goda förutsättningar minskar produktionen. I det läget aviserar den rödgröna regeringen ökade skatter på mineralgödsel och bränsle.

De flesta som diskuterar ”livsmedelsstrategi” stannar upp i tanken inför det faktum att vi behöver en beredskap för livsmedelsförsörjningen i händelse av kris. Många inser att vårt moderna samhälle med sitt starka beroende av el och importbränsle är oerhört sårbart. Ändå finns det ingen livsmedelsberedskap.

• Det finns ingen statlig myndighet med ett samlat ansvar för livsmedelsförsörjningen.

• Kommunerna är i stort sett omedvetna om sitt ansvar.

• Det finns inga beredskapslager.

• Om transportsystemet kollapsar blir det tomt i butikerna efter 1–2 dagar. Hos grossisterna finns bara för ytterligare 3–8 dagar. Sedan är det slut!

• Om Sverige isoleras kommer 50 procent av maten att vara borta – även om de inre transporterna fungerar. Jordbruk och transporter är helt beroende av importerat fossilbränsle.

• Om hälften av oljeimporten faller bort, kan livsmedelsförsörjningen inte garanteras.

• Vid krigsfara finns inget civilförsvar som kan stödja försvarsmakten med mat och drivmedel.

Är detta acceptabelt? De som får ta första smällen är de enskilda hushållen. Men hur många vet det? Bara 2 procent av befolkningen tror att en kris kan inträffa inom fem år. Men hela 65 procent litar på att, om det ändå skulle ske, så fixar myndigheterna detta. Ingen anledning till oro!

Sanningen är att medborgarna i dag inte kan lita på myndigheterna utan gör rätt i att ta ett eget ansvar för sin hushållsberedskap. Genom att ha ett eget lager av hållbara livsmedel hemma ökar den egna säkerheten. Genom att köpa svenskt kan den inhemska livsmedelsproduktionen överleva.

En livsmedelsstrategi – värd namnet – måste syfta till att säkra viss svensk produktion och beakta beredskapsaspekterna.

Sven Lindgren
ordförande i Civilförsvarsförbundet och Hushållningssällskapens förbund