Bra ansats - men hur blir det i praktiken?

Resultatet är en ny djurskyddslag för all djurhållning, inklusive sällskaps-, tävlings och försöksdjur. Ett gemensamt drag för alla kategorier djurägare är att de får ikläda sig ett större ansvar för sina djurs väl och ve.

Utredningen innehåller en hel del nytt. Bland annat föreslås ett förbud mot djursex och spöförbud vid travtävlingar samt åldersgräns på 16 år för den som har huvudansvaret för djur.

Även för jordbrukets del innebär Eva Erikssons förslag en hel del förändringar. Djur ska vara lösgående, till exempel.

Uppbundna djur ska försvinna, efter en av Jordbruksverket fastlagd utfasningsperiod. Paragraf 16 för godkännande av lokaler för större djurhållning tas bort, den förprövningen som görs för alla andra djurhållare ska räcka.

En nyhet är att djurförbud inte är för evigt i Eva Erikssons förslag. Hon föreslår att ”partiella” djurförbud ska kunna införas, alltså snarare djurhållning med inskränkningar än totalförbud.

Hon uttalar förståelse för att en djurägare kan befinna sig i en speciell situation då han eller hon är olämplig som djurhållare, men att sådant kan ändras och då ska saken kunna omprövas.

Det är ett bra förslag, liksom att hon föreslår att den praxis som utvecklats, att ett visst antal förelägganden automatiskt leder till djurförbud, tas bort. Det är en helhetsbedömning utifrån vad som är befogat från djurskyddssynpunkt som ska avgöra.

Miniminivån för djurskyddet gäller fortfarande men utredaren vill alltså ha större flexibilitet. Det är vällovligt, men mycket återstår innan de avarter av djurskydd i praktiken som många djurägare anser sig uppleva har försvunnit.

Jordbruksverket får i utredningen uppgiften att se över föreskrifterna, och det är utmärkt om sunt förnuft och friska djur får väga tyngre än tumstocken, men hur föreskrifterna i slutänden ser ut vet vi förstås inte.

Inte heller hur de kommer att tillämpas, och det är väl där som det stora problemet med djurskyddet finns, åtminstone vad gäller jordbrukets djur.