Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Lantbruk 22 oktober

    DNA-teknik ger facit om rovdjursskador

    Länsstyrelsernas personal har oftast rätt i sina bedömningar om döda tamdjur har angripits av lo eller varg. Det visar en ny studie från SLU där DNA-analyser gjorts av bett från kadavren.

    FOTO: SLU

    Forskarna har delat ut ”DNA-kit” till besiktningsmän i Mellan- och Sydsverige för att få underlag till studien. När tamdjursägare har ringt och anmält rovdjursangrepp har besiktningsmännen tagit DNA-prov på kadavren utöver den vanliga besiktningen.

    – De har strukit sterila tops på ullen närmast det dödande bettet. Sedan har det skickats till oss. Proverna har analyserats för att se om det finns några spår av rovdjurssaliv, säger Jens Frank, forskare vid SLU som har lett studien.

    “Överraskande träffsäker”

    Forskarna har analyserat proven, och gick endast vidare med prov där rovdjurs-DNA kunde konstateras. Sedan jämfördes resultaten med besiktningsmännens prototkoll.

    – Syftet med studien var att utvärdera hur träffsäker länsstyrelsens metod är för att utvärdera misstänkta rovdjursangrepp. Vi anser att den är överraskande träffsäker och att besiktningsmännen har rätt i de flesta fallen, säger Jens Frank.

    Resultaten visar att besikningsmännen hade gjort en korrekt bedömning i 94 procent av fallen. I 87 procent av fallen hade länsstyrelsen rätt om vilken rovdjursart som legat bakom.

     Jens Frank, forskare vid SLU
    Jens Frank, forskare vid SLU FOTO: Privat

    Vad har hänt i de 6 procent av fallen där besiktningsmännens bedömning inte stämmer med DNA-resultatet?

    – Vårt facit säger att det var rovdjur som låg bakom medan besiktningsmannen gjort en annan bedömning. Där har djurägaren blivit utan ersättning.

    Inte ett komplement

    Metoden med saliv-DNA fungerar för att utvärdera ersättningssystemet för rovdjursskador, enligt forskarna. Det går också att använda för att studera växtätande däggdjurs skador på växande gröda. Däremot tror inte Jens Frank att DNA-kit skulle kunna användas av länsstyrelserna själva för att bli säkrare i sin bedömning.

    – Det är inte tillräckligt säkert. Ofta hittar man spår av DNA från både rävar och hundar på kadavren, och även veterinärer och ägare kontaminerar djuren när de rör dem. Dessutom är DNA-spår känsliga för regn.

    Till toppen