Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    ❯ Debatt 21 april

    Saknas ett samlat grepp om säkerheten

    Gör 2017 till säkerhetens år! En olycka på en arbetsplats är en olycka för mycket och alla måste dra sitt strå till stacken för att undvika att olyckor sker.

    För tre år sedan rasade en het debatt i Sverige och i delar av Norden gällande säkra redskapsfästen till grävmaskiner. Våra största byggbolag gick ut och krävde att tillverkare skulle göra säkrare redskapsfästen än vad som var allmän praxis. Säga vad man vill om tillvägagångssättet men det gav ett genomslag i hela branschen och alla pratade inte om annat än säkra redskapsfästen under en tid.

    Vi leverantörer till branschen var ganska säkra på att detta kommer att leda till något bestående när det gäller säkerhet på entreprenadmaskiner och lyfta hela tänket kring säkerhetsnivåer. Men icke så. Märkligt nog dog hela diskussionen om redskapsfästen ut och det ledde inte heller till några förändringar på vare sig regelverk eller arbetssätt.

    Tvärtom är det en trend i branschen i dag att ansvar för hela system och därmed även säkerheten delas på flera aktörer. Gränserna mellan produkter, system och leverantörer suddas ut och ingen tar ett totalt ansvar för vår viktigaste uppgift, säkerheten.

    Redskapsfästet är en viktig och kanske den mest påtagliga riskfaktorn på en grävmaskin. Tappar man en skopa kan det bero på många olika slags fel. Är det i själva redskapsfästet, är det hos föraren, är det fel i förarens instruktion eller är det i styrsystemen som ska samverka i maskinens alla delar?



    I Norden utrustas våra entreprenadmaskiner med extra utrustning långt mer än i någon annan del av världen. Mer än 90 procent av alla grävmaskiner utrustas med ett redskapsfäste, en tiltrotator och ofta även med band/hjulstyrning.

    Man tar bort, ändrar och bygger på en massa saker för att kundanpassa maskinen till våra nordiska förhållanden. Det sker många ingrepp i maskinen där ingen kan känna till helheten och tillverkarens riskanalys och anvisningar gäller inte längre.

    Det råder inget tvivel om att det är den som gjort förändringarna som är helt och ensam ansvarig för den risk som kan uppstå men vad hjälper det när olyckan redan varit framme? Utöver detta så blandar man dessutom produkter från olika leverantörer utan att veta om de verkligen passar ihop.

    Därför är det bäst om man använder komponenter från en och samma tillverkare. Det vore också klokt att upprätta ett regelverk som beskriver ansvaret för entreprenadmaskinernas extrautrustning som byggs på i efterhand. På så sätt skulle många olyckor och tillbud kunna undvikas.

    Stig Engström

    Strömsund

    Grundare engcon group

    Till toppen