facebooktwittermail

Två förslag för en bättre rovdjurspolitik

Med en ny viltmyndighet och en annan syn på begreppet bevarandestatus skulle vi få en bättre och mänskligare rovdjurspolitik, skriver Thomas Ekberg, Sveriges jägare. 

Tre vargar.
Myndigheternas sätt att hantera varg och andra rovdjur fungerar dåligt, skriver Thomas Ekberg. FOTO: LARS-GÖRAN ABRAHAMSSON/SCANDINAV

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Förtroendet för statens rovdjurspolitik minskar. Det framgår av de undersökningar om vår syn på rovdjur som regelbundet genomförs av Sveriges lantbruksuniversitet. Rädslan för att möta en björn eller varg när man är ute i naturen har ökat markant. Andelen människor som kan tänka sig att ha varg eller björn i närområdet minskar lika markant.

Föreningen Sveriges Jägare föreslår två åtgärder för att upprätta förtroendet för rovdjurspolitiken: att en kvalificerad viltmyndighet inrättas och att kriterierna för bevarandet av de stora rovdjuren ses över. Frågan handlar ju om att människor på landet ska känna trygghet och att deras djur inte ska plågas i onödan.

Grundprincipen för svensk viltförvaltning är att viltskador, alltså skador orsakade av vilt, ska förebyggas genom jakt. Så sker också när det gäller till exempel skador efter vildsvin eller hjort. 

Svenska jägare gör vad de kan för att hålla efter vildsvinen, för att därigenom minimera skador på grödorna. Skador orsakade av stora rovdjur ska dock om möjligt förebyggas med andra metoder än jakt.

Ett mycket aktuellt exempel är vargen. Först om det inte finns någon annan lämplig lösning för att förebygga skada kan skyddsjakt på varg tillåtas. Skyddsjakt är ett sista alternativ när andra alternativ uteslutits. Enstaka individer kan alltså avlivas för att förhindra fler vargrivna betesdjur.

Utifrån den nu gällande lagstiftningen ska landets länsstyrelser inför ett skyddsjaktsbeslut bedöma:

1. Om allvarlig skada eller risk för allvarlig skada föreligger.

2. Om det finns andra lämpliga lösningar än skyddsjakt.

3. Om skyddsjakt försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för arten.

Myndigheten har bevisbördan

Länsstyrelsen, som inte är specialiserad på viltfrågor, gör en bedömning i varje enskilt skyddsjaktsärende. Den görs utifrån lagstiftning, nationella och regionala riktlinjer och efter skadedokumentation. Det ställs mycket höga krav på just dokumentation, eftersom myndigheten har hela bevisbördan för att förutsättningarna i EU:s art- och habitatdirektiv är uppfyllda.

Det är därför inte en orimlig tanke att det kan ta lång tid innan beslut om skyddsjakt faktiskt fattas. Tjänstemän är människor och vissa beslut är svårare än andra.  Tid tar det också i praktiken. Lång tid. Men fördröjningar rörande skyddsjakt på farliga djur försvårar skyddet och skapar oro och rädsla bland människor och djur. Femtio vargrivna får vid sex tillfällen på Orust och Tjörn talar sitt eget obehagliga språk.

Överklagas snabbt

Länsstyrelsen fattar emellanåt ganska snabba beslut om skyddsjakt på exempelvis fårdräpande vargar. Men förfarandet skiljer sig åt mellan olika delar av landet. Utöver de tre punkterna ovan, finns det oss veterligt ingen standardiserad process för hur dessa beslut skall tas. 

Rättssäkerheten är alltså olika, beroende på var man bor i landet. Förutom att detta påverkar landsbygdsbefolkningens trygghet negativt, urholkar en sådan relativism också förtroendet för det politiska systemet. Tilliten sjunker i takt med angreppen.

Det är dessutom mer regel än undantag att skyddsjakt på varg överklagas till förvaltningsrätten. Och visst: rätten att överklaga myndighetsbeslut är en demokratisk rättighet. Men med den påföljande långsamma beslutsprocessen, olika i olika delar av landet, riskerar verktyget skyddsjakt att bli odugligt. Följden blir att ännu fler fårbönder planerar lägga ned sin verksamhet. Det är olyckligt, för betesdjur vårdar landskapet och hjälper oss bevara ett stort antal arter som vi själva är beroende av för vår överlevnad.

Samhället och våra myndigheter måste bli bättre på att i handling respektera dem som lever av djurhållning och andra landsbygdsnäringar. Det är en tydlig slutsats av de undersökningar som duggar allt tätare och som visar att förtroendet för dagens rovdjurspolitik haltar. Statsmakten behöver nu tydligt visa dem som lever av landet att deras grundläggande behov tas på allvar. Det är ju från dem och deras djur vi får vår mat.

Riksdagen har för två år sedan(!) tillkännagivit att regeringen ”skyndsamt” ska återkomma med förslag på hur en viltmyndighet skulle kunna upprättas. Ingenting har hänt. Vi vill att man påskyndar det arbetet. En sådan myndighet måste arbeta med ett helhetsgrepp på hur Sverige förvaltar vilda djur. En av de första uppgifterna för myndigheten bör vara att säkerställa en effektiviserad och rättssäker process för skyddsjaktsbeslut på stora rovdjur.

Inte bara vargens behov

Ett andra åtgärd som brådskar är att se över begreppet gynnsam bevarandestatus (gybs). Det är tänkt att användas som ett mått på hur många individer av en viss art som behövs för att arten ska vara livskraftig. 

Tyvärr ser vi hur gybs-antalet för varg ständigt ökar, i takt med opinionssvängningar och politiska vindkantringar. En sådan relativism skapar heller inte förtroende för den förda politiken. Ska man tala om ett önskvärt antal vargar måste man också väga in andra behov än de biologiska eller genetiska. Människor har rätt att känna sig trygga var de än bor i landet. 

En framsynt strategi för förvaltning av våra rovdjur bör alltså väga in faktorer som har med det omgivande samhällets behov att göra. Sådana avvägningar krävs också i det Art- och habitatdirektiv vi som medlemmar i EU förbundit oss följa. Direktivet föreskriver att rovdjursförvaltningen ska ta hänsyn till socioekonomiska, kulturella och traditionella aspekter. Av detta har vi sett mycket lite hittills.

En nyinrättad viltmyndighet bör snarast möjligt undersöka förutsättningarna att vidga begreppet bevarandestatus till förvaltningsstatus. För de stora rovdjurens del måste då människors förutsättningar att överleva på landsbygden vägas in i bedömningen, precis så som Art- och habitatdirektivet föreskriver. Dessa båda åtgärder hade sannolikt bättrat på det allt skralare förtroendet för den haltande rovdjurspolitiken.

 Thomas Ekberg

Ordförande Föreningen Sveriges Jägare