facebooktwittermail d

”Arla ser inte hur själadödande byråkratin är”

Att tjänstemännen på de statliga myndigheterna ständigt kommer med nya villkor har man vant sig vid. Men det är svårare att förstå varför Arla pådyvlar även små gårdar så mycket byråkrati, skriver Joakim Broman.

En spann med mjölk.
Ett sista spann mjölk. FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Min fru hämtar in 40 liter mjölk. Hon brukar göra ostkaka på 25-30 liter men nu är det sista gången den kommer att göras på mjölk från gården. Bäst att göra lite extra.

Avvecklingen av mjölkproduktionen innebär flera sorters arbete och inte minst ett sorgearbete. Kanske underlättas det lite av att ängarna ska bli betade även fortsättningsvis och att arrendatorn ska ha djur i ladugården även när mjölkkorna flyttat vidare.

Men ledsamheten förstärks samtidigt av att mjölkkorna kanske hade kunnat få vara kvar ett tag till, om saker varit bara lite annorlunda. De senaste åren har pappersarbetet ökat långsamt men i stadig takt. Brev för brev har nya krav lagts på hög.

Att tjänstemännen på de statliga myndigheterna ständigt kommer med nya villkor har man vant sig vid. Men det är svårare att förstå varför Arla pådyvlar även små gårdar så mycket byråkrati.

I stället för att organisationen själv gör klimatberäkningar utifrån schabloner eller databaser ska den enskilda bonden sätta sig och fylla i långa formulär. Arlagården, kooperativets program för ”gårdsmanagement”, innebär bland annat att alla bönder var tredje månad ska ”utvärdera och dokumentera” sina rutiner på gården och bedöma varje enskild ko utifrån fyra faktorer.

Det är inte det att djurvälfärden är oviktig, på gården eller i allmänhet. Tvärtom. Med den arbetas det med varje dag. Flera timmars pappersarbete och dokumentation gör ingen skillnad i det avseendet.

Det är bara merarbete och svärfar hatar varje minut vid datorn. För honom var det inte gödselpriset eller elräkningen som blev droppen utan kontorsarbetet. Han säger rakt ut att han hade kunnat fortsätta några år till men att byråkratin är själadödande.

Den franske ekonomen Frédéric Bastiat skrev i en berömd essä om ”det man ser och det man inte ser” – om de synliga och osynliga effekterna av mänskligt handlande. För tjänstemännen på myndigheter och stora företag är det en enkel sak att begära in mer data, att ställa nya krav, att slå fast regler som ska göra allt bättre. De kan lika gärna begära in informationen en gång per kvartal, i stället för en gång per år. Det de ser är ju hur produktionen kan bli effektivare, mer klimatsmart, hur djuren skulle kunna få det bättre.

Det som de förmodligen inte ser är konsekvenserna för dem som bedriver verksamheten. Hur kraven läggs till varandra, hur timmarna på kontoret bara blir fler, hur något annat måste nedprioriteras. Eller för den delen hur någon med en spann mjölk i handen tittar bort mot betesängen och går in och bakar ostkaka en sista gång.

Joakim Broman 

Joakim Broman är skribent och chef för Liberala Nyhetsbyrån.