facebooktwittermail d

”Hög tid för en bättre rovdjurspolitik”

Vargpolitiken fungerar inte. Den goda samexistens mellan rovdjur och människa och acceptans för förvaltningen som är målet finns inte. Svenska lantbrukare är hårt drabbade men inte ensamma. Detta är ett problem för hela EU och borde behandlas så. Det skriver Tord Karlsson.

Djurspår i snö.
När Norsk institutt för naturforskning 2018 kartlade vargförekomsten i Europa förutom Ryssland och Vitryssland landade antalet på cirka 17 000. FOTO: ESPEN BRATLIE/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vargen och dess angrepp på tamdjur är ett växande problem i Sverige. Det finns otaliga vittnesmål om angrepp på betande djur och vargar som uppehåller sig nära gårdar och byar och oroar dem som bor där.

Särskilt drabbad är fårnäringen och oron för angrepp och de omvittnat stora problemen att få skyddsjakt har fått lantbrukare att slakta ut sina får och nya möjliga fårfarmare att tveka.

Att vargen är ett problem framgår inte minst av motionerna till LRFs regionstämmor. I Västra Götaland, Halland och Skåne oroar man sig för att vargen ska sprida sig och etablera sig på allvar i områden som hittills har varit vargfria. I Gävleborg har man varg sedan länge och önskar hett en fungerande rovdjurspolitik.

En av de skånska motionerna beskriver tydligt vilka företag som påverkas. Merparten av de svenska fårföretagen är små med 15–25 tackor och omsätter omkring 25 000 kronor. Att då rovdjurssäkra för 100 000 kronor finns det helt enkelt inte resurser till. Dessa fårgårdar har stor betydelse för den biologiska mångfalden, mosaiklandskapet och en levande landsbygd. Men inför hotet om varg lägger många ned.

LRF tar sig gärna an uppgiften att jaga de svenska vargförvaltande myndigheterna och försöka få dem att göra ett bättre jobb. Det kan verkligen behövas. Men flera motionärer vill att LRF ska agera för en ny lagstiftning både på svensk och på EU-nivå, som är anpassad till de rovdjursproblem vi har. På detta svarar regionstyrelserna att det är ett alldeles för stort och krävande arbete med liten chans till framgång.

Visst markerar LRF på riksnivå att rovdjurspolitiken inte fungerar. Men trycket från landet säger att det är dags att vässa vapnen och ge sig i kast med de stora frågorna. Vem ska annars driva detta?

Läget har förändrats sedan 1990-talet när vargen betraktades som hotad och tog plats i Art- och habitatdirektivet. Det är ju inte så att det fattas vargar i Europa. När Norsk institutt för naturforskning 2018 kartlade vargförekomsten i Europa förutom Ryssland och Vitryssland landade antalet på cirka 17 000.

Precis som i Sverige växer stammen och skapar allt större problem. I höstas protesterade 1500 bayerska lantbrukare i München mot den i Tyskland förda rovdjurspolitiiken. Detta är inte bara ett svenskt problem.

I rovdjurspropositionen från 2013 sägs det klart och tydligt att man ska ta socioekonomiska hänsyn och att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras. Människor och rovdjur ska kunna leva sida vid sida och de boende ska vara delaktiga i förvaltningen.

Så har det inte blivit. Utvecklingen går åt fel håll när Naturvårdsverket ensidigt styr efter målet gynnsam bevarandestatus och på egen hand ökar på antalet vargar som verket anser krävs.

För det första är det är dags att följa lagen och skapa en rimlig vargförvaltning som också tar hänsyn till de som bor på landsbygden och deras företag. Det betyder färre vargar än i dag. För det andra bör frågan lyftas på EU-nivå där vargens starka behov av skydd verkligen kan ifrågasättas.