facebooktwittermail d

En åldrande bondekår är en kraftig varningssignal

Sakta förändras de politiskt beslutade ersättningarna till att gynna aktivt brukande i stället för passivt och att stötta de yngre företagarna på olika sätt. Men man borde göra mer – statistiken över ålderssammansättningen på lantbrukarna talar sitt tydliga språk och ännu har det inte vänt.

Äldre lantbrukare med armarna i kors ståendes på åker.
De talrika fyrtiotalisterna utgör den äldsta delen av bondekåren – andelen lantbrukare yngre än 60 år minskar. FOTO: ISTOCK

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Lantbrukarkåren blir allt äldre. 2020 var nästan en fjärdedel av de cirka 53 000 som driver lantbruk som enskild firma 70 år eller äldre. Hälften var 60 år eller äldre. Tio år tidigare var motsvarande andel 60-plussare 42 procent.

En delförklaring är att de talrika fyrtiotalisterna nu utgör den äldsta delen av bondekåren. Det är också naturligt att en friskare befolkning arbetar längre även i jordbruket. Men det är ändå en oroande utveckling med tanke på de stora investeringar som väntar det moderna jordbruket.

Andelen lantbrukare yngre än 60 år minskar alltså. Men det finns ett glädjande undantag, åldersklassen 34 år och yngre ökar sin andel. Här finns definitivt ett hopp för framtiden, de utgör cirka 3 000 företagare som bör vara beredda att investera rejält i sina gårdar.

Visst finns det en spänning mellan de unga och gamla. Den kan vara inom familjen eller släkten där den unga generationen vill ta över men inte släpps fram. Det finns risk för ett prins Charles-syndrom där man hinner bli över 70 innan tjänstgöringen börjar.

Spänningen finns också mellan den yngre som vill börja som jordbrukare eller vill utöka sin areal och den som uppbär gårdsstöd genom att träda sina åkrar. LRF Ungdomen motionerar ofta om krav på aktivt brukande för att uppbära stöd och ersättningar. Samtidigt vill LRF i alla lägen försvara äganderätten och att man råder över sin fastighet.

För att skynda på processen kan man skapa incitament av olika slag. Sverige är inte ensamt om att ha en åldrande bondebefolkning, det gäller i många länder. I England inför man nu ett slags bondepension där den som är beredd att sälja eller arrendera ut sin gård eller avsluta sitt arrende får en ersättning som är 2,35 gånger det årliga arealstödet, upp till 100 000 pund.

Den engelska bondepensionen är intressant, det återstår dock att se hur den tas emot. Man kan redan höra kritik av hur krånglig den är och vilka begränsningar den har. Varje generations- eller ägarskifte är unikt och det kan vara svårt att skapa en modell som fungerar för många. Om den inte vinner brett gehör är det ju ingen mening med projektet.

Det är ofta inte pengar det handlar om utan andra värden. I de fall en yngre generation tar över en släktgård kan det finnas många skäl till att övertagandet dröjer. Det är intressant att läsa artikeln i denna veckas ATL där paret Brinckmann ger tips och råd inför generationsskiftet.

En insikt är att skiftet tar tid, det kan ta många år. Det är också naturligt att det finns vitt skilda åsikter om hur det ska göras och att en ordnad process för att komma fram till ett gemensamt beslut är en fördel. Det kan vara klokt att i så fall ta hjälp av utomstående.

Många yngre har i dag skaffat sig en utbildning långt från jordbruket och gör en helt annan karriär. Det går inte att komma ifrån att en bättre lönsamhet i jordbruket skulle underlätta för många att byta yrke.

Den kostnadskris som nu har drabbat framför allt animalieproduktionen underlättar knappast för den som egentligen vill satsa på mjölk eller kött. Förmodligen underlättar det snarare för den som vill lägga ned och i så fall har vi bara åstadkommit ännu färre lantbruksföretag och igenväxta beten.

Kostnadskrisen belyser också det höga risktagandet i lantbruket. Den som vill etablera ett lantbruksföretag står inför en stor kapitalinsats vilket ofta betyder att belåna sig kraftigt. Därför är alla sätt där en ny företagare kan ta över gradvis intressanta och bör uppmuntras. Till exempel kan en anställd under loppet av några år ta över mer och mer av företaget och på så sätt minska risken.

I det jordbrukspolitiska systemet finns sedan lång tid ett särskilt stöd till unga lantbrukare, under 40 år. En av de positiva nyheterna i nästa omgång av Cap är att stödet räknas över en större areal än tidigare. Med eco-schemes gynnas odlande framför träda.

Sakta förändras så de politiskt beslutade ersättningarna till att gynna aktivt brukande i stället för passivt och att stötta de yngre företagarna på olika sätt. Man borde göra mer, statistiken över ålderssammansättningen på lantbrukarna talar sitt tydliga språk och ännu har det inte vänt.

Glädjande nog tycks aktörer i lantbruksbranschen, som LRF, banker och rådgivningsorganisationer, nu vilja samla sig och ta sig an föryngringsproblematiken. Även regering och riksdag borde ägna sig med större kraft åt utvecklingen i lantbruket. Det borde gå att underlätta både intåget i och uttåget ur bondelivet. Men man ska inte underskatta den svaga lönsamheten som får många unga att tveka inför en bondekarriär.

Läs mer:

Så lyckas ni med ägarskiftet – experten tipsar

Mjölkbönder vill skifta i störst utsträckning

Hon tog över grannens gård: ”Fanns ingen annan tanke”

14 företag: Så klarade vi generationsskiftet