facebooktwittermail d

”Därför är det viktigt att träffa maten”

När en av mina mer begåvade advokatvänner frågade om alla mina kor hade ”fölat klart” eller när en annan vän lyriskt utbrast ”vad exotiskt!” stående mitt på ladugårdsplanen, är slutsatsen inte att jag har udda vänner – utan snarare att de tyvärr representerar en majoritet av befolkningen. 

Det skriver Karolin A. Johansson i en krönika.

Barn besöker kor i stall.
Lantbruk blir allt mer exotiskt för allt fler. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Surt, sade räven om rönnbären.

Fast egentligen sade inte räven det om rönnbären. Ursprungsversionen handlar i stället om vindruvor hängandes på en alldeles för hög höjd. Och egentligen sade ju inte räven något överhuvudtaget eftersom rävar inte kan prata.

Men i fablernas värld kan djur tala, tänka och leverera de mest genomtänkta moralresonemang som vi människor ska fundera kring och lära oss av.

Att tillskriva djur, växter eller föremål mänskliga egenskaper kallas antropomorfism och är ett fenomen som finns i alla kulturer och dateras långt innan glättiga Disneyproduktioner och säljande reklamfår. Just fabeln om räven nedtecknades av den grekiske slaven Aisopos redan 500 f Kr.

Behovet av att projicera våra tankar och känslor på djur tycks ha varit, och är, oöverskådligt. Men vad händer i en tid där de flesta bara träffar djur i form av katter, hundar, hästar och andra sällskapsdjur, samtidigt som vi dagligen ser animerade djur som pratar, sjunger och dansar? Och vad händer då med synen på djur som används för livsmedelsproduktion?

År 2020 sysselsatte jordbruket ungefär 166 000 personer, bara 58 000 var heltidsarbetande och trenden är att antalet minskar. Knappt 1,5 procent av befolkningen är lantbrukare. Visserligen har jordbruket effektiviserats och producerar i dag både bättre och mer, men likväl är bara hälften av maten vi har på tallriken från Sverige.

Att veta var maten kommer ifrån och ännu viktigare - att ha träffat maten innan den kom till affären och förstå hur kedjan från jord till bord ser ut kan inte längre tas för givet. När en av mina mer begåvade advokatvänner frågade om alla mina kor hade ”fölat klart” eller när en annan vän lyriskt utbrast ”vad exotiskt!” stående mitt på ladugårdsplanen, är slutsatsen inte att jag har udda vänner, utan snarare att de tyvärr representerar en majoritet av befolkningen.

Bristande kunskap om hur lantbruk bedrivs, det hårda arbete som krävs och förståelsen för att djur faktiskt måste slaktas för att ätas är inte något som bara går att vifta bort. Och om djur inte längre betraktas som djur, utan som antropomorfa varelser med mänskliga egenskaper är risken stor att matproduktionen blir än svårare i ett land som redan stoltserar med ett av de starkaste djurskydden i världen.

Att nitiskt arbeta med att få bort vanvård och värna djurvälfärd är helt rätt, men lika viktigt är det att säkerställa att inte orimliga krav ställs som saknar vetenskaplig grund. Förhoppningsvis är tiden mogen för att den diskussionen kan föras, för den behövs lika mycket som ett kunskapslyft om hur maten blir till.

Och tills dess, behåll den stadsnära jordbruksmarken så att fler åtminstone får se hur åkrar brukas, betas och behövs för att klara ett av våra grundläggande behov; mat. Det borde vara väl ändå vara ett lågt hängande rönnbär?

Karolin A. Johansson
Lantbrukare, strategisk rådgivare. 
Tidigare hovmarskalk till H.K.H. Kronprinsessan Victoria