”Vi ska inte skämmas för vårt skogsbruk”
Sverige är bland de bästa på att hantera frågor som rör skogen, från bevarande till produktion. Vi måste nu orka tro på vår skogsmodell, återupprätta frihet under ansvar och inte överimplementera EU-lagstiftning.

Här skriver gästande eller fasta skribenter från när och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen eller historien. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Jag brukar säga att utan skogen har vi inte det Sverige vi känner och älskar. Möjlighet att ströva i välskötta skogar är en självklarhet för miljoner svenskar. Samma skogar är också ryggraden i en av våra mest konkurrenskraftiga exportindustrier.
Vi är ett skogsland och vi vet hur man brukar skog med ansvar. Det är därför djupt oroande att vi gång på gång överimplementerar lagar och regler som kommer från EU. Vi begränsar en av våra största styrkor och det helt i onödan.
På något bakvänt sätt har det blivit synonymt med ansvarstagande att gå längre än vad EU faktiskt kräver av oss. I själva verket är det ett uttryck för brist på självförtroende. I det långa loppet skadar det både skogsbruket och samhället i stort.
Vi behöver inte skämmas för vårt skogsbruk. Sedan omläggningen av politiken 1994 har våra 300 000 skogsägare utvecklat sina marker i hållbar riktning. Vi är ett föregångsland i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Våra brukade skogar växer varje år mer än avverkningen. De är rika på biologisk mångfald, präglas av varierade trädslag och innehåller ökade mängder död ved, en viktig indikator på höga miljövärden.
Redan i dag skyddar vi stora arealer. Inkluderar vi frivilliga avsättningar, hänsynsytor och improduktiv mark når Sverige sannolikt redan nära 30 procent skyddad landareal, det mål som satts upp i Kunming-Montreal-avtalet.
Men den del av skogen som inte ska sättas av för skydd den behöver brukas. Tillgång till skogsråvara för att ersätta fossila råvaror är helt nödvändig om vi ska klara av klimatmålen. Den här klimatsmarta substitutionseffekten riskerar att kvävas av lagar som enbart premierar kolinlagring i skogen.
Den svenska implementeringen av exempelvis Avskogningsförordningen (EUDR), RED III och Restaureringsförordningen riskerar att slå direkt mot vår råvaruförsörjning och därmed mot klimatomställningen.
Samtidigt ökar osäkerheten. Skogsägare vet inte längre vad som gäller, hur deras mark får användas eller om de får ersättning vid intrång. Det undergräver idén om frihet under ansvar, vilket är själva fundamentet för den svenska skogspolitiken.
Jag ser det som särskilt angeläget att skyndsamt säkra skogsägarnas rätt till ersättning när staten inskränker deras möjlighet att bruka sin mark. Denna rätt måste få ett tydligt uttryck i lagstiftningen. Därutöver behöver begreppen ”urskog”, ”gammal skog” och ”höga naturvärden” definieras i lag. Det duger inte att myndigheter och domstolar själva tolkar vad som ska skyddas.
Ytterligare en fråga som behöver lösas är artskyddsreglernas utformning. De skapar i dag rättsosäkerhet, hämmar brukandet och leder till att markägare drar sig för att främja biologiska värden av rädsla för att bli straffade. Utredningskraven som läggs på enskilda skogsägare är oproportionerliga och många gånger helt orimliga.
Hanteringen av dessa frågor behöver regeringen snarast lägga förslag på. Den nyligen presenterade Skogsutredningen under ledning av Göran Örlander innehåller många förslag som utgör en god grund för en bred förankring av skogspolitiken.
En väl avvägd och brett förankrad skogsproposition skulle kunna bli början på ett nytt samhällskontrakt för skogen – ett som återupprättar tilliten mellan markägare och myndigheter och samtidigt minskar den politiska polariseringen.
Avslutningsvis. Om EU menar allvar med att bli klimatneutralt till 2050 räcker det inte att bevara. Vi måste också bruka och odla. Då handlar det inte bara om att skydda befintlig skog utan om att öka den totala skogsarealen.
Enligt EU-kommissionens egen forskningsenhet, JRC, finns det en potential att beskoga mellan 10 och 20 miljoner hektar nedlagd jordbruksmark och annan marginell mark i Europa. Det är en yta större än hela Portugal.
Tänk vilken klimatnytta, vilken substitutionseffekt och vilken ekonomisk aktivitet det skulle kunna ge om fler länder började plantera och bruka skog med samma ambition och ansvar som vi gör i Sverige.
Vi har en tradition i Sverige av att vilja vara bäst i klassen. Det har tagit sig uttryck i en tendens att överimplementera EU-förordningar. Men på skogsområdet finns det ingen anledning att överimplementera regelverken. Jag vill med visst eftertryck hävda att vi redan är bland de bästa i Europa på att hantera frågor som rör skogen, från bevarande till produktion. Men vi måste själva orka tro att vår modell ger resultat, i form av ett aktivt, hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk.
Göran Persson
Skogsbrukare och före detta statsminister