”Vi jägare vill i grunden ha så stora viltstammar som möjligt”

Vi delar absolut synen på hur katastrofala följderna är av ASF-utbrottet i Fagersta. Vi delar även den skrämmande bilden av vad ett utbrott i ett vilt- och lantbrukstätare område skulle innebära. Vi varnade redan för två år sedan för risker som fanns vid just återvinningsanläggningen i Fagersta, som nu misstänks kunna vara smittokällan. Vi har varnat för fler liknande anläggningar också, men vi har inte riktigt fått gehör när vi tagit riskerna på allvar och försökt förebygga.

Nu kräver Anders Gustafsson krafttag. Väldigt ospecificerat vilka, och lämnar inga egna förslag på sådana. Utom ett – han vill att staten kliver in. Nu sätter han fingret mitt på ett problem som vi också ser och upplever frustrerande: Det är svårt för en traditionell jordbrukare och markägare att hålla vildsvinsstammen nere om ägaren av grannmarken hittar fina sidoinkomster av att hålla vildsvin. Jakträtten på egen mark är grundlagsskyddad och en del av äganderätten. Gustafsson kräver alltså att staten åsidosätter äganderätten och att den enskilde markägaren ska fråntas en väsentlig del av den.

Vi jägare vill i grunden ha så stora viltstammar som möjligt av alla möjliga arter, även vildsvin. Men från jägarhåll har vi bara att rätta oss efter den enskilde markägarens direktiv när det kommer till vildsvinsförvaltning, det är krav som markägaren har all rätt att ställa för att upplåta jakträtt. Där är problemet tydligt igen – det finns ingen samsyn på förvaltningen hos markägarsidan.

Staten kan ändå dra sitt strå utan att inkräkta på äganderätten, genom att förändra incitamenten. Samtal pågår om detta, där gratis trikintester för vilthanteringsanläggningar och enklare försäljning av vildsvinskött från jägare till privatpersoner är viktiga kuggar för oss. Vi lär snart få höra något från politiskt håll, det är jag säker på. Men även med sådana incitament på plats har jord- och skogsägarna en stor uppgift i att skapa samsyn och ena de egna leden.

Ansvar-Frivillighet-Samarbete är våra ledord, och om markägarorganisationerna kunnat implementera det i sina organisationer så hade vi löst det här tillsammans och i samförstånd. Att kräva att politiken löser markägarnas interna problem är att själv sätta sig i baksätet och frånsäga sig eget ansvar. Vi måste våga möta problemen tillsammans och vara beredda att jobba med vår del, även om det är obekvämt.