facebooktwittermail

”Vems intressen tjänar myndigheten?”

En ny myndighet har fått kritik för att deras kontrollavgifter inte är tillräckligt transparenta, de behöver påminna sig själva om vems intressen de tjänar.

Grisar upphängda på slakteri.
Livsmedelsverket har åkt på ett bakslag för sina avgifter till slakterinäringen efter en dom i förvaltningsrätten. FOTO: JOHAN NILSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Myndigheten Livsmedelsverket har åkt på ett bakslag för sina avgifter till slakterinäringen efter en dom i förvaltningsrätten, vilket ATL nyligen skrivit om (1/11.) Rätten ansåg att Livsmedelsverket inte har kunnat ge någon vettig förklaring till hur man har räknat ut sina avgifter. Förvaltningsrätten har i och med denna dom gett Livsmedelsverket underkänt på hur de räknat ut sina avgifter för alla år från 2017.

Just denna dom är nästa akt i dramat som varit Livsmedelsverkets avgifter till slakterinäringen, 18 av de största slakterierna i Sverige har drivit på processen efter det att man sedan 2017 har haft nya kontrollavgifter på plats. Regeringen har sänkt anslagen i budgeten som ska gå till att få ner slakteriernas avgifter, företagen har därför försökt få frågan om vilka avgifter om är rimliga prövade i förvaltningsrätten.

Men det här fallet är bara ett exempel av flera på dynamiken mellan det offentliga, de avgifter som staten tar ut av företag, och företagens intressen. Ett annat exempel som ofta varit uppe till debatt är kommunernas kontrollavgifter.

Det har varit flera fall där kommuner tagit betalt av företag för kontroller utan att några sådana ens har skett varje år. Även här finns det ett antal fall där det blivit rättsprocesser där kommunerna åkt på backning.

Eftersom företag inom livsmedel har några av de tuffaste lagarna och regleringarna att förhålla sig till, samt att denna typ av verksamhet är vanlig inom de gröna näringarna, så berörs de ofta av dessa avgifter. Företag som slakterier och restauranger är några av dem som belastas hårdast av kommuners och myndigheters kontrollavgifter.

Det är en fråga värd att diskutera för att den innehåller en problematisk intressekonflikt. Att vi har hårda regler för exempelvis hur man ska hantera livsmedel är i grunden en bra sak som finns där både för konsumenten och för företagen själva. Ingen har något intresse av att dålig hygien leder till säg utbrott av matförgiftning, det sänker medborgarnas förtroende för företag i branschen och är därmed dåligt för företagen själva.

Men på samma sätt som det är självklart att det på lång sikt är bra för alla att vi har en fungerande kontroll av sådant som livsmedelssäkerhet är det även märkligt hur vissa offentliga institutioner har börjat se kontrollavgifterna som någon sorts praktisk extrainkomst för dem själva.

Kommuner och myndigheter har fått i uppdrag av staten att utföra vissa typer av kontroller, det är deras jobb och de har en möjlighet att ta ut avgifter som ett ”självkostnadspris” för detta. Men de gör det ju inte för sin egen budgets skull utan för medborgarna och företagen.

Därför är det högst olämpligt att vissa verkar se de här avgifterna som en extra inkomstkälla till deras övriga verksamhet. Vissa kommuner och myndighet tycks utnyttja att företagen måste underkasta sig dessa kontroller som ett sätt att hämta en näst intill extra skatt.

Det här är ett oskick. Kontrollavgifter ska vara tydligt avgränsade och kopplade till just kostnaderna för att utföra det arbetet.

Att kommuner, och nu en myndighet, fått backning av domstol för att de tar ut oskäliga avgifter visar att en osund kultur uppstått där man pressar företagen på mer pengar än vad det begränsade uppdraget motiverar.

Förhoppningsvis kommer Livsmedelsverket nu rannsaka sig självt och fundera på vem deras arbete tjänar egentligen, medborgarna eller deras eget budgetöverskott.