”Vattenbrist leder till ökade spänningar i Centralasien”

Under mina år på resande fot har jag på grund av inbördeskrig och oroligheter undvikit att resa till Afghanistan. Detta trots att jag vid ett par tillfällen arbetat med projekt i landet.

Afghanerna har inte haft det lätt sedan den sovjetiska inmarschen 1979. Först tio år senare drog sig de sovjetiska trupperna tillbaka och ett inbördeskrig tog vid. Talibanerna, en avknoppning av ”mujaheddin” som stred mot den sovjetiska invasionen med amerikanskt stöd, vann inbördeskriget 1996. USA invaderade landet 2001 efter angreppet på World Trade Center och först 2021 lämnade de landet. Symboliskt nog den 11 september. Talibanerna tog nu över makten utan att egentligen ha någon beredskap för hur landet skulle skötas. Inget land har ännu erkänt regeringen i Kabul.

På de ledande positionerna sitter religiösa och militära ledare samtidigt som utbildad arbetskraft och experter har lämnat landet. Kvinnor har därtill fått lämna sina arbetsplatser vilket särskilt har drabbat sjukvården. Förmågan hos regeringen att se till att befolkningen har tillräckligt med mat och tillgång till vatten att dricka är bristfällig. Energiförsörjningen är också problematisk.

Afghanistan är ett av de fattigaste länderna i världen och har redan drabbats hårt av klimatförändringarna med ökande temperaturer och minskad nederbörd. Livsmedelsförsörjningen är kritisk för minst halva befolkningen. Den stora andelen unga i befolkningen drabbas särskilt av en undermålig diet.  

Jordbruket i landet står för hälften av BNP. Nära tre fjärdedelar av befolkningen bor på landsbygden och en majoritet arbetar med jordbruk, som regel småbruk. Den viktigaste grödan är vete. Därefter kommer ris, majs, lök och potatis. Liksom i många andra asiatiska länder är bröd och vete en viktig del av dieten. Men den egna produktionen räcker inte till och man behöver importera från länder som Kazakstan. I det varma klimatet odlas också frukt och nötter. Överbetning och torka har gjort att djurproduktionen minskat drastiskt.

Odling av vallmo är en lönsam del av jordbruket och Afghanistan är den absolut största producenten av opium i världen. När fattigdomen växer, ökar produktionen och även missbruket breder ut sig. Grannländerna utsätts för smuggling och därtill kopplad korruption. Talibanerna försöker nu förbjuda vallmoodlingen för att öppna för internationellt samarbete men kan man göra det om grödan är så lönsam?

De afghanska bönderna är beroende av bevattning. Landet ligger i bergen och de stora floderna rinner vidare till andra länder som då är beroende av vad som händer uppströms. Glaciärer ger smältvatten på sommaren, men med klimatförändringarna så minskar glaciärerna och därmed vattenflödet. Infrastrukturen för bevattning har förstås inte prioriterats under de senaste oroliga decennierna.

Torka men också översvämningar leder regelbundet till problem i jordbruket och man försöker nu utveckla möjligheter till bevattning. Talibanerna fortsätter till exempel att bygga en stor kanal från Panj/Amu-Darja. Kanalen, Qush Tepa, ska bevattna 550 000 hektar i de nordliga delarna av landet där torkan har varit särskilt ihållande de senaste åren.

När man tar vatten från Amu-Darja, tar man också vatten som nu är tillgängligt för Turkmenistan och Uzbekistan. Afghanerna har rätt att använda viss del av vattnet, men när klimatförändringar ytterligare minskar vattentillgången nedströms så växer oron i Tasjkent och andra berörda huvudstäder. Det finns också en vattenkonflikt med Iran om användningen av vatten i floden Helmand. Grannländerna är förstås mycket uppmärksamma på den potentiellt ökande vattenanvändningen.

Iran, Turkmenistan och Uzbekistan kan anlägga moteld eftersom de säljer energi till Afghanistan. Det är tydligt att de politiska spänningarna ökar i regionen som ett resultat av vattenbrist.

Levnadsförhållandena för den afghanska befolkningen är hårda. Klimatförändringarna, politiska spänningar med grannländer, bristen på samarbete med internationella organisationer och givarländer, flykten av viktiga befolkningsgrupper och den bristfälliga skötseln av landet bidrar till att framtiden verkar vara fortsatt mörk. De internationella organisationer som är aktiva i landet fokuserar nu på att bekämpa svält. Flödet av flyktingar från landet – främst till Iran men även Europa – kan komma att spädas på ytterligare.