Våtmarker gör mest nytta nedströms

Tidigare undersökningar ha inte gett något tydligt svar på hur anlagda våtmarker fungerar som fosforfällor och för jordpartiklar. De studier som gjorts har visat på stora variationer och låg fastläggning av fosfor. Kunskapen om hur våtmarker ska utformas har också varit bristfällig. Det har handlat om hur vattenflöde, utformning, och lokalisering i landskapet.

Ett av syftena med avhandlingen, som gjorts av Karin Johannesson, var därför att försöka reda ut varför mätvärden i undersökningarna varierade och hur fastläggningen av fosfor såg ut.

I en undersökning av sju våtmarker var variationerna stora. Fastläggningen av partiklar låg mellan 113 och 108 ton per hektar och år. Motsvarande för fosfor pendlade mellan 11 och 175 kilo per hektar och år.

Olika faktorer

I avhandlingen konstaterades att flera faktorer hade samband med hur mycket fosfor som fastnade. Det handlade om markens lutning, fosforinnehållet i matjorden, djurtäthet och andelen lera i marken.

I avhandlingen bedömdes också var framtida våtmarker skulle kunna göra mest nytta. Det är just områden där fosforförlusterna är stora, det vill säga områden med lerjordar, hög djurdensitet och stor lutning.

Användbart som gödsel

"En anlagd våtmark skulle antagligen ha högst effekt om den placerades i nedströms områden som är känsliga för erosion - områden med hög andel lerjordar eller med hög andel vinterbar mark, heter det i avhandlingen.

Där diskuteras också möjligheten att ta till vara fosforrika sediment från våtmarker för att använda dem som gödsel eller jordförbättringsmedel.

LÄS OCKSÅ: Våtmarker fångar mer fosfor än man trott