Vissa dagar när jag sitter och tittar ut över bygden blir jag övertygad om att världen har blivit spritt språngande galen och att det liv vi lever egentligen är meningslöst.
Anledningen till dessa tankar denna gång är alla kryssningsfartyg som ligger i hamn i fjorden nedanför och spyr ut avgaser över min bygd dag ut och dag in. Alla passagerarna som transporteras hit och dit med buss och köper billigt skräp tillverkat i Kina medan alla skriker högt om att problemet med den globala uppvärmningen finns här hos mig, i min ladugård.
När jag sedan lägger mig i gräset, lyssnar på de få humlor som surrar omkring och tittar upp mot molnen ser jag flygplan som åker hit och dit och transporterar människor som bara måste ut och resa. Då vänder jag mig om och öppnar en tidning istället. Men samma sak möter mig där – att rött kött är boven, att vi måste sluta äta kött då dessa djur spyr ut så mycket elände i luften att den enda lösningen är att få bort dem.
Jag stänger ögonen och funderar över hur något så naturligt som djur som äter gräs har blivit utnämnda till klimatvärstingar och att vi bönder är de som måste sätta himmel och jord i rörelse för att rädda planeten? Det hänger inte ihop.
Antalet djur som är idisslare har minskat stadigt under de senaste 80 åren (om man ser det i ett historiskt perspektiv har det varit ganska stabilt, men med en förskjutning från vilda växtätare till tamdjur). Kan vi säga samma sak om till exempel flygplan och kryssningsturister?
Utsläppen från jordbruket har minskat i takt med att antalet djur har minskat, men utsläppen från flygplan, bilar och båtar har exploderat. Ändå är det mina djur som är problemet.
Jag vägrar att gå med på det här sättet att tänka. Jag vägrar att gå med på idiotiska klimatåtgärder i min ladugård fram tills vi räknar med det positiva bidrag som betesdjuren ger. Och jag vägrar att ta dessa pålagor på allvar förrän vi kan ta in i klimatberäkningarna hur länge metan lever i atmosfären och vi har nya modeller för att beräkna utsläppen.
Jag vägrar också att låta min skog uteslutas från klimaträkenskaperna eftersom det inte finns några skogar på Island. Det finns så många idiotiska krumbukter i hur vi räknar i Norge och andra länder att det är omöjligt att ta det på allvar.
Detta har ingenting att göra med att förneka att vi befinner oss i en klimatkris, absolut inte. Men det har allt att göra med att jag inte accepterar att rött kött är boven i dramat och att lösningen är att få ta bort djuren.
Vi lever i ett land med mycket gräs och utan idisslare från ladugården vad kommer att hända med den kolbindning de bidrar till? Ska hjortarna ta över? I så fall måste jag bara vänligt påminna om att de också spyr ut metan. Så vad är egentligen planen? Finns det en plan? Eller är allt vi lever efter bara populistiskt styrt?
Jag är helt enkelt trött på att bli stämplad som klimatbov när allt vi gör är att arbeta tills vi nästan stupar för att producera mat, baserad mestadels på rena, säkra råvaror för befolkningen. Vi jobbar på 365 dagar om året, vi arbetar med naturen, vårdar kulturlandskapet, bidrar till vår beredskap och tjänar eländigt dåligt på det.
Allt det gör vi medan politiker sitter och säger att de ska rädda klimatet genom att få bort allt rött kött. Bättre vore att de ändrar sin livsstil så att de semestrar och konsumerar lika lite som en bonde – då skulle vi se en minskning av klimatutsläppen.
Men det kan man uppenbarligen inte kräva. För människor måste ju få göra som de vill och resa dit de vill. Det vill säga så länge de inte äter rött kött på flygplanet, som spyr ut enorma mängder växthusgaser.
Jag säger det igen: världen har blivit spritt språngande galen och jag förstår inte varför jag, som bonde, orkar med att stå i som jag gör. Otack är världens lön och det får vi bönder verkligen känna av, i den här galna värld som vi lever i.
