facebooktwittermail d

”Stamvårdande vargjakt inte tänkt att gynna tvåbenta”

Tom Forsman om vargsituationen i Finland: ”Beklagligt men inte förvånande om någon börjar hitta på egna lösningar.”

Varg i skogen.
Varg i Finland (arkivbild). FOTO: MAGNUS MARTINSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Många jublade när Finland i höstas beslöt att öppna för stamvårdande jakt på varg. Givetvis fanns också en hel del som inte alls blev glada. Men för de flesta på landsbygden, och särskilt i områden med riklig förekomst av varg, var det ett glädjebud.

Ett sådant område är trakterna kring Närpes i Österbotten, där det sedan några år tillbaka finns en flock plus ett antal övriga fasta eller strövande vargar. Här revs får under hösten, och älgjakten var svår att genomföra då älgarna delvis höll sig borta och jägarna ogärna släppte sina hundar lösa.

Inte oväntat lämnades en ansökan in från regionen om att få skjuta av hela flocken inom ramen för den stamvårdande jakten, som ska genomföras de två första veckorna i februari. Men det blev ett nej från myndigheten Finlands viltcentral.

Beskedet väckte – eller snarare förstärkte – indignationen över myndigheternas upplevda ovilja att åtgärda det lokalbefolkningen upplever som ett vargproblem. Men förhoppningarna var troligen för stora.

Jakten bedrivs inte i första hand för att vårda stammarna av hjortdjur, hundar eller för den delen tvåbenta invånare, utan för att vårda vargstammen. Det nationella målet var att eliminera max fyra flockar och totalt 20 vargar utanför renskötselområdet. När licenserna beviljades blev det fyra flockar/familjebildande par om 18 vargar.

Hur man ute på fältet ser på behoven visas av antalet ansökningar: Det kom in 33 ansökningar omfattande 168 vargar.

Det är mer än hälften av det totala antal vargar och närapå samtliga flockar som existerade i Finland vid den senaste uppskattningen av stammens storlek i mars 2021. Om de som lever med vargen i sin vardag fick bestämma skulle Finlands vargstam alltså mer än halveras. Och det enbart i form av flockar och revirbildande par.

Ett blodbad av den magnituden vore givetvis allt annat än stamvårdande. Men proportionerna visar ändå på den fortsatta diskrepansen mellan vad landsbygden kontra myndigheter och ytterst EU anser vara ett rimligt vargbestånd. Troligen kommer också, berättigat eller inte, misstroendet gentemot myndigheterna att förvärras.

Uppgivenheten har bland annat yttrat sig i att man på vissa håll nästan slutat rapportera in observationer av varg och spår. Intresset bland jägare för att samla bajs att skicka till DNA-analys har också varit minst sagt ljummet.

Det är kontraproduktivt eftersom vargstammen räknas och kartläggs på basis av de uppgifterna. Inga observationer betyder för myndigheterna att inga vargar finns.

Myndigheternas övergripande lösning är att vi ska lära oss att samexistera med en livskraftig vargstam. För de som bor i ett vargrevir känns det närmast som ett hån.

Det är svårt att se någon lösning på den här problematiken i dagsläget. Det vore på många sätt beklagligt men tyvärr inte särskilt förvånande om någon började hitta på egna lösningar i ett sådant läge.

 

Tom Forsman

Tom Forsman är jordbruksreporter på Vasabladet, Finland.