”Växande vargstam – ett problem i stora delar av EU”

Det blev en riktig vargsommar. Rapporterna om rivna får och även nötkreatur har duggat tätt i nyhetsflödet.

Särskilt värda att uppmärksamma är de många angreppen i de nya varglänen i södra Sverige. Från de ”gamla” varglänen i Mellansverige sprider sig vargen nu snabbt söderut till Sörmland, Östergötland, Västra Götaland, Småland och Skåne.

Naturvårdsverket räknar med att det finns totalt 450 vargar i Sverige, i 43 familjegrupper och 30,5 revirmarkerande par. Vid sekelskiftet fanns 12 familjegrupper och 4 revirmarkerande par. Vargstammens tillväxt har gått snabbt och landsbygdsbefolkningen i de nya varglänen lider nu av det olycksaliga riksdagsbeslutet att vargen ska få finnas i hela landet utom på Gotland.

Det är en oerhörd påfrestning för djurbönder att utsättas för vargangrepp. Det har ofta visat sig att skyddsjakten är ett trubbigt verktyg och att tröskeln för att få tillstånd är för hög. Att det ska krävas flera angrepp för att utlösa skyddsjakt är en skymf mot djurägarna.

Regeringen har gett i uppdrag åt Naturvårdsverket att utreda hur skyddsjakten kan utvecklas för att fungera bättre samt att utreda vad som kan vara en gynnsam bevarandestatus för varg. I dagsläget är det en skillnad mellan det av riksdagen beslutade intervallet på 170–270 vargar och Naturvårdsverkets utgångspunkt på 300 vargar för en gynnsam bevarandestatus.

I båda fallen är det ändå färre vargar än de 450 som finns i dag. Det är mycket viktigt att notera att riksdagen 2013 beslutade som övergripande mål att vargstammen skulle uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Samtidigt ska tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomiska hänsyn ska beaktas.

Sommarens alla vargangrepp visar tydligt att verkligheten inte lever upp till lagen. Då måste något i målsättningen ändras.

Det är bra att regeringen nu är medveten om vargproblemet. Men man bör arbeta snabbt.

Angreppen på djurbesättningar hotar framför allt fåruppfödningen i Sverige. 2016 fanns cirka 8 700 fårbesättningar i Sverige. Efter utslaktning efter torkan 2018 och en återhämtning 2021 minskade antalet fårgårdar åter i fjol och de var då endast 8 300.

Regeringen bör också arbeta för att ändra regleringen av varg i EUs art- och habitatdirektiv. Det finns många goda argument för att minska vargpopulationen, inte minst att den är mycket livskraftig och växande på kontinenten.

Många gånger har svenska vargförespråkare utmålat svenska djurägare som problemet och hänvisat till att det på kontinenten fungerar utmärkt att hålla boskap i vargtrakter. Det är en myt.

Vargpopulationen ökar snabbt i många EU-länder från Tyskland och söderut. Vargtäta områden sammanfaller ofta med ett småskaligt jordbruk i värdefull natur som är viktigt att bevara, precis som i Sverige.

Tyska lantbrukare är hårt drabbade. I fjol angrep vargar 4 300 nyttodjur i över 1 000 skilda angrepp. Det är en nivåhöjning från tidigare år. Lantbruksorganisationen Deutscher Bauernverband trycker på för att en reglerad vargjakt ska bli möjlig. Nuvarande skyddsmetoder fungerar inte.

På ett EU-möte för jordbruksministrar i höstas krävde Österrikes jordbruksminister en lägre tröskel för att avliva problemvargar och fick 16 andra EU-länder med sig. Problemet är att det är miljöministrarnas ansvar. Jordbrukssidan har ändå börjat höja rösten och vargproblematiken finns i många länder.

Därför är det nu dags att från Sveriges sida på allvar driva frågan om att ändra vargens klassning i art- och habitatdirektivet så att en reglerad jakt blir möjlig. Vargen är minst sagt livskraftig – just nu är fåruppfödningen inte det.

Det faktum att vargstammen i Europa växer och är livskraftig borde göra en förändring möjlig. Kom ihåg att i Sverige gäller att tamdjurshållningen inte får försvåras påtagligt och att socioekonomiska hänsyn ska tas. Det ska självklart gå att leva och driva företag på landsbygden. I hela Sverige!