”Vargangreppen visar att regeringen har rätt”

Den 22 augusti fick 26 får sätta livet till efter en vargattack på en gård mellan Sparreholm och Flen. Nio dagar senare var det dags igen. Då fick 22 får sätta livet till efter en vargattack på en gård mellan Strängnäs och Malmköping. Inom tidsrymden av nio dagar dödades eller avlivades alltså 48 får efter två vargattacker i Södermanland. 

Rovdjursaktivisterna betraktar sig säkert som djurvänner. Hur de kan göra det är obegripligt. Lidandet och paniken fåren upplever när vargen hoppar in i hagen är oerhört.

Många fårägare i området är nu, med all rätt, rädda. En av dessa är Mia Kindmark i Malmköping. Hon har 18 tackor och brukar föda upp drygt 40 lamm per år men i år blev det inga. ”Främst för att vi var oroliga för en vargattack”, säger hon i en intervju med ATL. Slår vargen till på hennes gård är sannolikheten hög att hon helt slutar med får, uppger hon vidare.

Varje vargangrepp och den oro det skapar är ett slag mot fårnäringen. Det är tragiskt. Trots att Sverige har bra förutsättningar för lammproduktion är i dag mindre än en tredjedel av det lammkött svenskarna äter svenskt. Majoriteten av lammköttet importeras från Irland och Nya Zeeland. Att frakta mat, som skulle ha kunnat produceras här, från andra sidan jordklotet kanske vore något för klimataktivisterna att fundera på rimligheten i.

Fårnäringen är dessutom bara en av alla verksamheter på landsbygden som drabbas av vargens framfart. Hästar och ungnöt kan också bli föda åt vargen. Jägare vågar inte släppa sina hundar. Jaktarrenden sjunker i pris när jakten blir mindre attraktiv. Varje vargangrepp på tamboskap och jakthundar tänjer också på ett samhällskontrakt som redan är nära bristningsgränsen.

De senaste veckornas vargangrepp visar att regeringen har helt rätt när den vill minska den svenska vargstammen. 

Strypgreppet om den svenska vargpolitiken har minskat efter det att EU – efter en lång och krånglig process – sänkte vargens skyddsstatus. Ett arbete den svenska regeringen har drivit på för – och förtjänar applåder för.

Tidigare i år gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att sänka det referensvärde för varg som var sjätte år ska rapporteras in till EU för arter som är listade i Art- och habitatdirektivet. Det nya referensvärdet är 170 vargar, i jämförelse med det tidigare som var 300. 

Det är efterlängtat och en förutsättning för att i sin tur genomföra en minskning av vargstammen genom licensjakt. Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) har utlovat att ett första delmål är att vargstammen ska ned till 270 individer vid nästa licensjakt nu efter nyåret. Resultatet från den senaste inventeringsperioden 2024/2025 visade att det finns cirka 355 vargar i Sverige.

Man ska inte ropa hej än men det ser lovande ut för att vinterns licensjakt kan komma att sänka vargstammen radikalt.  En rimlig vargpolitik handlar dock inte enbart om att minska vargstammen. Regeringen kan göra mer.

Jaktlagsutredningen har föreslagit att uppgifter kopplade till licens- och skyddsjakt på varg ska sekretessbeläggas. Det är ett bra förslag för att skydda den som ansöker om skyddsjakt från trakasserier och hot. Ett förslag som skandalöst nog avvisades av Svenska Rovdjursföreningen i deras remissvar. Varför aktivister ska ha rätt att få ut personuppgifter i anslutning till skyddsjakt är obegripligt.

Däremot innehöll samma utredning inte några förslag som skulle kunna komma till rätta med jaktsabotage i anslutning till vargjakt. Det är en besvikelse. Det finns en liten grupp vålds- och brottsbejakande djurrättsaktivister som ställer till med stor skada. Det är oacceptabelt med tanke på att licensjakt på varg har sin grund i den rovdjurspolitik som vår riksdag har kommit fram till på demokratisk väg. Den som saboterar en licensjakt saboterar därmed demokratin.

Samhället måste bli betydligt tuffare gentemot rovdjursaktivisterna och inte bara i samband med jakt. Under senare tid har såväl förtroendevalda inom Svenska Jägareförbundet som självaste landsbygdsministern fått ”påhälsning” hemma av aktivister. Personal på Svenska Jägareförbundet har också fått motta hot brevledes från rovdjursaktivister. Sådant hör inte hemma i vårt samhälle och de grupper som ägnar sig åt sådant måste övervakas och bekämpas av våra rättsvårdande myndigheter.

Vargen kallas ofta för utrotningshotad. Det är helt fel. Det finns mycket gott om varg i världen. Den svensk/norska vargstammen är inte heller på något sätt unik utan har invandrat från Ryssland i modern tid. 

Vi behöver inte ha varg – däremot fler får som utgör ett utmärkt svenskt livsmedel och som håller våra tusenåriga kulturlandskap öppna. Vi kan med gott samvete se fram emot vinterns licensjakt som förhoppningsvis resulterar i en kraftig reducering.