Tiden runt nyår är en tid för betraktelser. Över dagar som gått och dagar som kommer.
Hur ser då 2021 ut, så här i backspegeln? En sak som sticker ut är de förändringar som börjar märkas i politikens inställning till jord- och skogsbruket.
Det är som att insikten så sakteliga börjar återvända till beslutande församlingar om jordbrukets värde. Det är som att den säkerhetspolitiska dimensionen har återvänt.
Uttrycken märks över hela landet. I många kommunfullmäktiger lär det nu finnas majoriteter som anser det kontroversiellt att bebygga god åkermark – något som inte var fallet för några år sedan. Från riksdagen märks även trevanden för att återskapa en totalförsvarsplanering med nationell livsmedelsförsörjning som ett ben, även om det än så länge bara är en papperstiger. Flera partier vässar även sina jordbrukspolitiska program inför valet – ett politikområde som partierna under senare år annars inte ägnat större intresse.
Det som verkar ske är att brukandet av naturen för att ge oss mat har börjat stiga i status igen, om än från oerhört låga nivåer. Men tyvärr har det krävts ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i vårt närområde och en pandemi för att få det dit. Och insikten kommer även sent, troligen för sent för att riksdagen ska känna sig manad att agera kraftfullt mot den pågående kostnadschocken.
Även i skogen tar politiken allt mer utrymme. Men där är inte utvecklingen särskilt hoppingivande på gårdsnivå. Tvärtemot inom jordbruket märks en kraftig förskjutning mot att brukande av naturen ifrågasätts.
Under det gångna året tog den offentliga debatten om skogspolitiken en långt mer extrem vändning än vad många nog kunnat förutse. I upptakten till klimatmötet i Glasgow fick sig intresset för skogspolitiken en skjuts och konfliktnivån sköt i höjden. Eller – för att vara precis – så blev skogen klimat- och miljöpolitik, vilket ändrade logiken kring hur den hanteras.
Skogsbruket blev en fråga för internationella klimattoppmöten och inte för politiker från skogslänen, med följden att stora och drastiska ändringar kan komma snabbt.
En som träffande beskrev vad som skedde var Svenska Dagbladets politikreporter Torbjörn Nilsson som under sommaren skrev: ”Skogsbruket har på kort tid gått från hjälte till skurk i klimat- och miljödebatten.” Nilsson beskrev hur tidigare otänkbara allianser och ett yrvaket EU flyttat diskussionen om skogen drastiskt.
Tidigare ganska så marginaliserad kritikerna mot skogsbruket fick under 2021 enormt genomslag, inte minst tack vare EU-kommissionens skogsstrategi som presenterades i somras och innehöll en rad långtgående förslag på detaljregleringar.
Med klimattoppmötet i Glasgow avslutat och en skogsproposition färdigställd finns dock vissa förutsättningar för att tonläget i skogsdebatten kan minska under 2022. Helt enkelt för att det fönster för att påverka politiken som klimatmötet internationellt och januariavtalet nationellt öppnade nu är stängt.
Samtidigt finns mycket som talar för att konflikten kring skogsbruk kommer att fortsätta med oförminskad kraft under 2022. Orsaken till det är alla olika initiativ från EU som på olika sätt påverkar svenskt skogsbruk, vars förvaltning har blivit en viktig klimat- och miljöfråga. Det är så många enskilda processer att det är svårt att hålla koll på alla. Namnen är ofta också intetsägande för alla som inte lever och andras politik – som taxonomin och LULUCF.
Intrycket blir att förutsättningarna för svenskt skogsbruk kan ändras drastiskt och fort som ett resultat av implementeringar av EU-direktiv och rättsutvecklingen kring internationella åtaganden. Likt Sveriges implementering av art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet i artskyddsförordningen. Eller utvecklingen kring Århuskonventionens talerätt.
Ett samlat grepp över exakt vilken väg lagstiftningen tar är dock svårt att få, för att inte säga omöjligt. Det enda som lär gå att säga med säkerhet är att regelbördan lär öka för skogsbruket.
Ska året för svenskt jord- och skogsbrukspolitik summeras blir den röda tråden att alarmismen har börjat få genomslag.
Inom jordbruket är det vapenskrammel i Europa som har kastat ljus över hur sårbar svensk livsmedelsförsörjning är. Och i skogen har klimatkrisen blivit argument mot skogsbruk, och för allt hårdare regleringar.
