Slutsatsen av det som har hänt i Fagersta är att nu måste något radikalt göras för att minska vildsvinsstammen drastiskt.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Den 6 september bekräftades det första fallet av afrikansk svinpest i Sverige. Lite mer än en månad har nu passerat sedan dess. Fortfarande finns det, tack och lov, inga tecken på att smittan har spridit sig vidare i landet.
49 smittade vildsvin har hittats, ingen av dem utanför det så kallade kärnområdet.
Trots det gynnsamma läget är det dock fortfarande oklart när restriktionerna i den smittade zonen kan komma att lättas, menade Karl Ståhl, statsepizootolog, nyligen.
Om vi kan andas ut är än för tidigt att säga. Men vad vi med all säkerhet kan säga är att utbrottet i Fagersta med all önskvärd tydlighet har visat vilka katastrofala följder ett utbrott för med sig – och då har det ändå inträffat i ett område i någorlunda utkanten av vildsvinets utbredningsområde där det inte heller finns några stora grisgårdar. Om utbrottet inträffat i exempelvis Södermanland hade det troligen blivit ännu allvarligare.
Restriktionerna har vänt upp och ner på ett helt lokalsamhälle: Allmänheten har inte kunnat röra sig i skog och mark. Älgjakten har ställts in. Strax efter beskedet om ett konstaterat utbrott kom beskedet från Jordbruksverket att alla tamgrisar i området skulle avlivas. Skogsbruket har i mångt och mycket sats på paus i den smittade zonen.
Frågan politikerna har haft att ställa sig efter utbrottet är om de är beredda att göra allt i sin makt för att något liknande inte ska hända igen. Svaret på den frågan är dessvärre inget rungande ja – än så länge.
LRF:s ordförande Palle Borgström var i slutet av september ute och krävde att vildsvinsstammen behöver minska med 90 procent. Han efterlyste bland annat att det borde bli tillåtet att använda stora fällor och fångstredskap, skottpengar på vildsvin och att utfodring som bidrar till ökningen av vildsvinsstammen förbjuds.
Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) har sagt sig vilja se en minskad vildsvinsstam, men inte specificerat med hur mycket. ”Om nu markägare vill att det ska skjutas fler får man prata med de jägare som jagar där”, sa han till TT i slutet av september. Även Centerpartiet, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet vill minska vildsvinsstammen, men säger inte heller med hur mycket.
Att vi än inte har fått tydligare besked från våra makthavare är beklagligt. För handen på hjärtat: Vem, mer än jägarna, vill ha denna abnormt stora vildsvinsstam?
Skadorna vildsvinen orsakar innebär enorma kostnader för samhället.
2020 förstörde vildsvinen 85 400 ton spannmål – en fördubbling jämfört med 2014 års siffror.
2022 inrapporterades 5 640 kollisioner med vildsvin.
Hur många golfbanor och trädgårdar har inte vildsvinen bökat sönder?
Ett mål om en minskning av dagens vildsvinstam på cirka 300 000 individer med 90 procent kan låta radikalt men är det knappast. Med en stam om 30 000 vildsvin skulle vi ha väsentligt fler vildsvin än Danmark, Finland och Norge – tillsammans. Ja, i Danmark är de utrotade och i Finland och Norge finns bara ett par tusen.
Slutsatsen av det som har hänt i Fagersta är att nu måste något radikalt göras för att minska vildsvinsstammen drastiskt. Annars kan vi bara ställa klockan och vänta på nästa utbrott och nästa lokalsamhälle som förvandlas till en stängd zon.
Att försvara den stora vildsvinsstammen med äganderätten är ett grunt resonemang. Svinen känner varken till lagfarter eller fastighetsgränser utan rör sig precis som de vill. En markägares ansträngning att hålla nere vildsvinsstammen är lönlös om grannen gör precis tvärtom. Just därför behöver politiken kliva in och se till hela samhällsintresset.
I slutet av 1980-talet fattade riksdagen beslut om att vildsvinet tillhör den svenska faunan och att arten inte aktivt skulle utrotas. Sett i backspegeln var det ett fatalt misstag.
Nu sitter vi här med miljardkostnader till följd av vildsvinens framfart, trafikolyckor som varje år räknas i tusental, en smittad zon, avlivning av tamgrisar i Fagersta och ett lokalt skogsbruk i karantän – och från politiken är det visst snack men lite verkstad om hur vildsvinsstammen radikalt ska minska.
Att skolor och äldreboenden ska börja servera vildsvinskött, att underlätta för försäljning direkt till konsument eller att subventionera trikinanalyser räcker inte. Nu måste det till andra åtgärder och en tydlig politisk målsättning.
Om vi inte tar itu med den abnorma vildssvinstammen nu med en katastrof i Fagersta – så när?
