facebooktwittermail d

”Matpriserna har ökat med 14 procent – och det är okej”

Jag högaktar maten, det är såklart en konsekvens av att sedan barnsben ha suttit på första parkett till föreställningen om allt arbete som krävs för att få fram en liter mjölk, men det är också ett resultat av en uppväxt omringad av människor som aldrig tagit maten för given. Det skriver Katarina Wolf i en krönika.

En McDonalds-skylt lyser upp i dimman.
När jag var liten och familjen för ovanlighetens skull tog sig bort billedes på gemensam utflykt tändes alltid hoppet från baksätet när vi passerade McDonald's mytomspunna drive-in, skriver Katarina Wolf. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Detta års konstant pågående debatt och eviga ältande kring kostnader och sparande kan väl inte ha undgått en enda levande människa. Elen är dyr, dieseln är dyr och den plötsligt fokusdrabbade maten är så kostsam att medborgarna funderar på att sluta köpa den.

Eller nej vänta, det går ju inte. Men att klaga över att den är dyr, det går väldigt bra – både mycket och högljutt.

Statistikmyndigheten SCB rapporterade i slutet av september att det totala livsmedelspriset ökat med 14 procent de senaste 12 månaderna. Nu ska jag bjuda på en impopulär åsikt; det är väl inte så mycket?

Med det senaste årets utveckling har värdet på maten gradvis förminskats för att till slut reduceras till något som nu bara verkar handla om kronor och ören.

Själv högaktar jag maten, det är såklart en konsekvens av att sedan barnsben ha suttit på första parkett till föreställningen om allt arbete som krävs för att få fram en liter mjölk, men det är också ett resultat av en uppväxt omringad av människor som aldrig tagit maten för given.

Maten har varit central för att hålla i gång en hel familj med hårt arbetande föräldrar men har aldrig setts som något som lättillgängligt bör konsumeras i överflöd.

När jag var liten och familjen för ovanlighetens skull tog sig bort billedes på gemensam utflykt tändes alltid hoppet från baksätet när vi passerade McDonald's mytomspunna drive-in. ”Det finns fil hemma” var den avmätta och numera klassiska kommentaren vi barn möttes av.

Om mitt 10-åriga jag kände sig gudfruktig och nöjd när hon såg skenet från hamburgerkedjans stora M försvinna i fjärran? Nej.

Om jag idag kan känna tacksamhet för den hemmagjorda filen toppad med ingefära och krossat knäckebröd som väntade när vi sedan kom hem och därmed numera lever som jag lär? Ibland. Ingen är perfekt. Men det har gett mig en värdefull grundinställning till konsumtion av mat och hur jag bör förhålla mig till den.

När jag ser tillbaka på dessa i retrospekt komiska inslag från min barndom inser jag att det då för mig, som nu för alla i samhället, handlar om prioriteringar. Det handlar inte om vad maten är värd i sig, utan om vad den är värd i jämförelse med allt annat vi konsumerar. Att en svampaktig ostburgare kan kännas som en mänsklig rättighet när det naturligtvis går lika bra, om inte i själva verket mycket bättre, med mammas syrliga filbunke.

Vi måste sluta behandla det basala i maten som något obeständigt. För jag vet inte hur ni känner, men när jag kommer hem efter en lång arbetsdag där lunchen av någon anledning kanske hamnade lite lägre på prioriteringsordningen, då är maten banne mig helt ovärderlig.

Katarina Wolf
mjölkföretagare