”Utökad skyddsjakt – osannolikt med MP och V ”
Rovdjurspolitiken är ytterligare ett tungt vägande skäl för en borgerlig mittenregering, skriver landsbygdsminister Peter Kullgren.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
För den som har får på bete, kor i hagarna eller jakthundar i skogen är rovdjursangrepp inte en teoretisk seminariediskussion, det är en verklig risk som handlar om försörjning och omsorg om de djur man håller.
Rovdjursangrepp mot tamdjur är ett omfattande problem. Förra året skedde 5 angrepp av björn, 74 av lo, 3 av järv och 71 av varg. Totalt angreps 433 får, 5 nötdjur, 20 getter, 3 hästar, 2 alpackor och 36 hundar.
Under lång tid har lantbrukare, djurägare och jägare vittnat om samma problem: reglerna för att skydda tamdjur är krångliga och otydliga. Osäkerheten medför att människor känner sig begränsade i hur de kan skydda sina djur när de hotas. Även myndighetspersonal upplever osäkerhet kring hur dagens bestämmelser ska tolkas och tillämpas.
Det är en orimlig situation. Därför gav regeringen utredaren Marcus Isgren i uppdrag att se över jaktförordningen och komma med förslag som utökar möjligheten för den enskilde att skydda djur mot rovdjursangrepp. Utredningen är nu klar och förslagen överlämnades till oss förra veckan.
I dag krävs att det är uppenbart att ett rovdjursangrepp är omedelbart förestående för att ett rovdjur ska få dödas för att skydda tamdjur. Den tröskeln måste sänkas. Utredningen föreslår därför att det ska räcka med en överhängande risk för angrepp. På så sätt skulle det bli möjligt för djurägaren att freda sina djur i rimlig tid och undvika skador.
För jordbruket är detta en avgörande förändring. För den som har sett resultatet av ett vargangrepp på får eller kalvar är det uppenbart att förebyggande åtgärder är bättre än att konstatera skadan i efterhand.
Minst lika viktigt är förslaget att alla ska kunna ingripa för att skydda tamdjur. I dag är möjligheterna knutna till djurägaren eller personer med särskilt uppdrag. På landsbygden hjälps människor åt. Grannar, familjemedlemmar, anställda och jaktkamrater finns ofta på plats när djur hotas. Om ett rovdjur angriper en fårbesättning ska fokus ligga på att rädda djuren, inte på att reda ut vem som formellt har rätt att ingripa.
Utredningen föreslår också att möjligheterna att ingripa efter ett angrepp ska utökas. Kravet på att agerandet ska ske i ”omedelbar anslutning” till angreppet har skapat stor osäkerhet. Genom att ta bort detta snäva krav blir reglerna mer begripliga och bättre anpassade till verkligheten på landsbygden.
En annan viktig modernisering gäller betesdriften. Allt fler använder innovativa lösningar som virtuella stängsel och naturliga avgränsningar. Skyddet för tamdjur måste följa utvecklingen av jordbruket. Därför är det vettigt att reglerna inte längre enbart utgår från traditionella stängsel utan även omfattar moderna former av djurhållning.
Ingen lantbrukare ska behöva välja mellan att skydda sina djur och att riskera rättsliga konsekvenser på grund av otydliga regler. Om vi vill ha ett livskraftigt jordbruk, öppna betesmarker och fortsatt animalieproduktion i hela landet måste djurägarnas verklighet tas på allvar.
Vi behöver minska antalet vargar i Sverige vilket också gör licensjakt till ett viktigt verktyg som ska värnas. Därtill måste förvaltningen av rovdjuren kompletteras med skyddsjaktregler som är mer användbara i svåra situationer. Därför menar jag att Isgrens utredning bör förverkligas.
Att denna inriktning skulle bli av i en regering med miljöpartistiskt och vänsterpartistiskt inflytande bedömer jag som osannolikt. Rovdjurspolitiken är ytterligare ett tungt vägande skäl för en borgerlig mittenregering.
Peter Kullgren,
Landsbygdsminister (KD)