facebooktwittermail d

”Uteslut företag från allemansrätten”

Företag som bedriver bärplockning eller turismverksamhet bör avtala med markägaren i stället för att hänvisa till allemansrätten, skriver Victor Svensson. 

Blåbärsplockning med plockare.
Bärplockning för eget bruk är en naturlig del av allemansrätten, stordrift av företag är det inte, menar Victor Svensson. FOTO: HENRIK ISAKSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Varje sommar fylls de svenska skogarna av bärplockare, på jakt efter blåbär, lingon och hjortron. Alla får fritt plocka bär och svamp i skogen tack vare allemansrätten. Allemansrätten omfattar dock inte bara vanliga friluftsintresserade utan även företag som skickar busslaster med bärplockare för att plocka rent hela skogar.

Allemansrätten är en av våra mest välkända och omhuldade rättigheter, och på det stora hela fungerar den bra. Det är positivt att även de som inte äger mark får tillgång till naturen och till friluftsliv. 

Problemet är att gränserna för allemansrätten inte i tillräcklig grad tillgodoser markägarnas intressen. Det tydligaste exemplet på det är att det är möjligt att bedriva näringsverksamhet där man utnyttjar mark som ägs av någon annan utan att ägaren har något att säga till om.

Gränserna för allemansrätten går inte heller i takt med tiden. När allemansrätten kom till ansågs bär och svamp inte vara tillräckligt värdefullt för att skyddas från allmänheten. I dag är det uppenbart att vissa bär och svampar, särskilt i stora volymer, utgör värdefulla naturtillgångar. 

Betydande ekonomiska värden frånhänds markägarna när deras skogar finkammas av bärplockarföretag. När dessa stora företag kan tjäna miljontals kronor på att plocka bär och svamp utan att få tillåtelse av eller betala ersättning till markägaren är det tydligt att allemansrätten inte fyller sitt syfte.

Problemen kan dessutom antas bli än värre i framtiden, med tanke på den växande naturturismindustrin som också får utnyttja andras mark utan att markägaren har någon rätt till ersättning.

Allemansrätten bör skyddas och värnas. Även fortsättningsvis bör barnfamiljer kunna vandra i skogen om helgerna. Även fortsättningsvis bör folk kunna tillbringa somrarna vid sina smultronställen, såväl bokstavliga som bildliga. Även fortsättningsvis bör allemansrätten vara en djupt rotad del av svensk kultur, men det innebär inte att den behöver utsträckas till näringsidkare vars verksamhet är beroende av att utnyttja andra markägares rättslöshet.

Det är inte orimligt att kräva av den som vill bedriva näringsverksamhet på annans mark att den avtalar med markägaren, så att han eller hon har ett skydd för sin äganderätt och kan ersättas för utnyttjandet av sin mark. Att utesluta företag från allemansrätten skulle innebära en påtaglig förstärkning av markägares äganderätt, samtidigt som allemansrätten fortfarande skulle ge oss alla rätt att vistas i naturen.

Den svenska naturen är betydelsefull, och det är viktigt att alla har tillgång till den. Även den som inte äger mark kan ägna sig åt friluftsliv, camping och bärplockning. Det krävs dock att allemansrätten har tydliga gränser för att skydda äganderätten, och för att säkerställa att de som äger och tar hand om marken upplever att systemet fungerar. Att begränsa allemansrätten för företag skulle vara ett viktigt steg på vägen mot en sundare balans mellan allemans- och äganderätt.

Victor Nilsson

Vice ordförande Moderata Studenter Uppsala