Det som vi i dagligt tal känner som fastighetsskatt är i själva verket en kommunal avgift som infördes när fastighetsskatten avskaffades 2008. Den här fastighetsavgiften betalas till kommunen och ligger 2021 på 8 524 kronor per bostadsbyggnad, men max 0,75 procent av taxeringsvärdet.
Urban Rydin: ”Återinför inte fastighetsskatten”
Skulle fastighetsskatten återinföras får kommunpolitikerna inte behålla pengarna i kommunen utan de går till staten. En återkomst skulle också leda till en mycket stor höjning av boendekostnaderna, skriver Urban Rydin i en krönika.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Övergången till fastighetsavgiften gav en lägre boendekostnad för husägare och beskattningen sjönk med cirka 3 miljarder kronor. Så för att finansiera de minskade inkomsterna till staten efter det att fastighetsskatten tagits bort höjdes skatten vid försäljningar för privatbostäder från 20 till 22 procent av vinsten.
Nu pågår dock vissa diskussioner bland en del partier, kommunpolitiker och nationalekonomer om att återinföra den fastighetsskatt som försvann 2008 efter det att skatten varit en stor valfråga i riksdagsvalet 2006.
Men skulle fastighetsskatten återinföras får kommunpolitikerna inte behålla pengarna i kommunen utan de går till staten. En återkomst skulle också leda till en mycket stor höjning av boendekostnaderna.
Systematiskt är fastighetsskatten en inkomstskatt. Själva boendet ger en inkomst som ska beskattas, tidigare tog man ut den genom att beräkna en inkomst som en procentdel av taxeringsvärdet.
Det finns dock bekymmersamma inslag i dagens system. Som att innehavare av bostäder på landsbygden i större utsträckning betalar sin del av skatten än stadsbor. Värdeutvecklingen har lett till att fler och fler slår i taket och bara betalar takbeloppet. Så skatten är i praktiken regressiv – det vill säga minskar i takt med fastighetens värde.
Att bostadsmarknaden inte fungerar är det många förståsigpåare som också säger i diskussionerna kring beskattning av bostäder. Vad de egentligen menar då är att hushåll som består av få och äldre personer äger och bor i alltför stora bostäder och att det är ineffektivt ur ett samhällsperspektiv.
Tanken är att de borde flytta och bereda plats för flerpersonshushåll, vilket skulle göra marknaden effektiv. Det är tankar jag inte ställer inte upp på.
När det gäller boendebeskattningen har vi två möjliga alternativ, att ta ut den under det löpande innehavet eller när man säljer. En viktig grundläggande princip för beskattningen är skatteförmågeprincipen men någon direkt skatteförmåga från bostaden har man inte under innehavet. Det har man när man säljer men samtidigt uppstår en inlåsningseffekt om skatten tas ut vid avyttring. Dock måste man ha med sig att räntor alltid kan dras av.
Det kan därför vara rimligt att höja skatteuttaget vid försäljningar något (säg till 25–30 procent), att återinföra inkomstberäkningen för en del av taxeringsvärdet och låta bostadsräntor vara avdragsgilla endast upp till detta inkomstbelopp. För övriga privata räntor bör man slopa avdragsrätten. Koppla sedan ett tak till hushållets totala inkomst.
Lite mer komplext, ja möjligen, men den enda rätta vägen att gå enligt min uppfattning.
Urban Rydin
Urban Rydin är skattechef på Fyrklövern.