facebooktwittermail d

”Unket landsbygdsförakt i Svenska Dagbladet”

Hur kan det vara provocerande att läsa om framgångsrika och lyckliga familjer som trivs på landet?

Stockholm med stadshuset i bakgrunden
Stockholm. FOTO: CARL-OLOF ZIMMERMAN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

”De som flyttar ut på landet är losers”, slår skribenten Victor Johansson fast i en krönika i Svenska Dagbladet. Han närmast spyr galla över de storstadsbor som flyttar ut på landsbygderna för att få mer tid till familjen, ett lugnare liv och en trädgård att odla.

”Människan har under hela sin existens – driven av något djupt biologiskt – strävat bort från naturen och mot civilisationen. Det är därför något onaturligt med människor som väljer att bryta evolutionen och återvända till okunskapens skuggor”, skriver Victor Johansson om de som lämnat städerna för landsbygderna.

Sällan hör vi föraktet för livet och människorna utanför storstäderna uttryckas så osminkat.

En som har kommit nära var tidigare M-ledaren Anna Kinberg Batra. I valrörelsen 1998 gjorde hon allt för att nå igenom mediebruset. Det lyckades hon med när hon i tv meddelade att ”stockholmare är smartare än lantisar”.

Under 90- och 00-talet var dock Anna Kinberg Batra långtifrån ensam om att ge uttryck för fördomen att landsbygderna är till för sådana som är lite efter. Eller som inte pallar trycket i det moderna samhället.

Populärkulturen var närmast marinerad i tanken att framtiden finns i storstäderna och på landsbygderna bor bara sådana som inte har förmågan att flytta. I svensk film från den tiden skildras landsbygder och småorter som gråa och kvävande, som i Fucking Åmål och Änglagårdsfilmerna.

Men att landsbygderna är för förlorare hör vi allt mer sällan. Det har främst två orsaker.

För det första har den här tankefiguren – att i storstäderna bor vinnarna och på landsbygder och småstäder bor förlorarna – visat sig vara giftig. Den tanken har splittrat västvärlden.

Uppdelningen av befolkningen i vinnare och förlorare var det som krattade manegen för Donald Trump i det amerikanska presidentvalet 2016. Samma sak var det i omröstningen om Storbritanniens framtid i EU. Den frustration som befolkningen utanför storstäderna kände efter att ha blivit negligerade och nedvärderade i åratal gjorde att de drogs till populister för att ingen annan lyssnade på dem.

Det är inte heller bara i Storbritannien och USA som polariseringen mellan stad och land ökar. Samma tendens har vi sett i franska och danska val.

I årets svenska val såg vi också för första gången att stad och land röstar allt mer olika även här. Storstäderna drog åt det rödgröna hållet. Landsbygder och småstäder åt det blåa.

För att förklara varför stad och land röstar allt mer olika har det uppstått en mängd teorier. En av de mest uppmärksammade var den brittiske författaren David Goodharts förklaring (2017) till resultatet i Brexit-omröstningen.

David Goodhart gjorde en uppdelning av befolkningen i två grupper. I den ena återfinns sådana som kan bo var som helst, men ofta återfinns i storstäder och universitetsstäder. I den andra gruppen finns sådana som bor någonstans – som är rotade på platsen där de föddes.

Åsiktsmässigt beskriver han att de som kan bo var som helst drar mer åt de rödgröna hållet. De som däremot bor där de är uppväxta och inte vill flytta är mer åt det konservativa hållet.

Den grupp, menar David Goodhart, som under lång tid har haft störst inflytande över politiken och samhällets utveckling är de som kan bo var som helst. Den andra gruppen, de rotade – eller om vi hårdrar det landsbygdernas befolkningar – har marginaliserats. 

En viktigt förklaring till varför landsbygderna väljare har kunnat marginaliseras under 90- och 00-tal är för att de har stämplats som förlorare i offentligheten. Precis det som Svenska Dagbladets krönikör gör nu – men som nästan alla andra har slutat med, visare av erfarenheterna från Trump-valet och Brexit-omröstningen.

Det finns också en ytterligare anledning till att allt färre, utom då krönikörer i SvD, talar om landsbygderna i termer av förlorare. Det beror på att den välbeställda och inflytelserika grupp som David Goodhart beskriver kan bo var som helst har börjat drömma om ett liv någonstans utanför storstäderna.

Troligen lever drömmen om landsbygder och småstäder hos än fler än de mest välbeställda. Men det är inte alla som kan flytta. Att bryta upp och bosätta sig på en ny ort är enklast för personer som är så attraktiva på arbetsmarknaden att de kan få jobb var som helst, eller som har kreativa välbetalda jobb och kan arbeta hemifrån.

Noteras bör också att det särskilt är par i familjebildande ålder som verkar flytta. Kanske säger det något om den växande otryggheten i många svenska städer, där kriminella gäng härjar. Många ser inte dessa miljöer som attraktiva för barn att växa upp i.

Den här växande dragningen till landet märktes redan innan coronapandemin, men förstärkts av den. I åratal har det registrerats negativa inrikes flyttnetton för storstäderna.

Att välbeställda flyttar från Stockholm har dock retat SvD-skribenten Victor Johansson. Han ondgör sig i allmänhet över storstadsbor som i tidningsreportage berättar om hur de har flyttat till landet. Bild för bild i en intervju gör han ner familjemedlemmarna. Ingen skonas: ”Så nådde jag slutligen den sista bilden där dottern och hunden stod uppställda med ett skrämmande allvar i blicken, en uppsyn som vittnade om något helt annat: livet på landet var skit. ”

I synnerhet verkar Victor Johansson upprörd över att människorna som flyttar är sådana som i grunden kan välja var de vill bo. Han noterar speciellt ett tidningsreportage om en medieprofil som flyttat till landet med fru och barn.

Hur kan det då vara så provocerande att läsa om framgångsrika och lyckliga familjer som trivs på landet? Kanske har det att göra med att det utmanar den idé som många har låtit forma livet efter – att storstäderna är platser för vinnare och landsbygderna för förlorare.

För vad händer när den välbeställde medieprofilen flyttar till landet? Betyder det att storstaden har blivit en plats för förlorare?

Mindre än så krävs för att få en krönikör i en stockholmstidning att tappa fattningen.