Var sjätte år rapporterar Sverige, inom ramen för art- och habitatdirektivet, statusen för vår natur till EU. Sverige har valt det lite udda tillvägagångssättet att basera rapporteringen av tillståndet för dagens arealer av skyddsvärda habitat, med dess utbredning, på förindustriell tid. Det här är ett sätt som markant skiljer sig från övriga EU-länder.
Konsekvensen är att vår natur ser ut att må väldigt dåligt jämfört med andra länder i EU, trots att det snarare främst är en fråga om en udda mätmetod. (Utan att för den skull friskriva Sverige från att behöva göra mer för att stärka den biologiska mångfalden). Däremot får det svenska sättet att rapportera allvarliga följder när det kommer till avskogningslagstiftningen och naturrestaureringslagen.
Avskogningslagen är en viktig lagstiftning för att förhindra avskogning av regnskog. En av de saker som förbjuds i lagen är att omvandla skog till betesmarker, i syfte att komma åt de utfodringsmarker som skapar stora miljö- och klimatproblem i Brasilien. Men lagen gäller även inom Europa, vilket skapar problem i relation till naturrestaureringen.
Naturrestaureringslagen är viktig för att stärka arbetet med att restaurera nedgången natur och för att förbättra den biologiska mångfalden, baserat på art- och habitatdirektivets rapportering av naturens status. Det är rimligt att basera det på den rapporteringen, men eftersom Sverige valt att rapportera på ett konstigt sätt blir våra arealer att restaurera också ofantliga – i själva verket såpass stora att EU-kommissionen i sin konsekvensanalys av lagförslaget inte ens kan räkna på de svenska siffrorna.
Som det ser ut nu kan konsekvensen bli att Sverige kan behöva femdubbla arealen lövskog i södra Sverige, skapa 900 000 hektar naturbetesmarker, öka arealen naturtypsklassad skog med 2,5 miljoner hektar och återväta 50 000 hektar. Utöver detta behövs 350 000 hektar vall för att ta fram vinterfoder till de 300 000 nötdjuren som krävs för de 900 000 hektaren naturbetesmark.
Som synes är det är stora arealer som krävs, med en prislapp därefter. Lägsta kostnad för att genomföra naturrestaureringslagen, som den är utformad nu, är långt över 100 miljarder kronor.
Det kan vara aktuellt att omvandla tråkiga granskogsplanteringar till vad de en gång var – biologiskt mångfaldsrika naturbetesmarker. Dessvärre kommer det att vara olagligt, eftersom avskogningslagen inte tillåter omvandling från skog till betesmark, oavsett syfte. Så här har vi två viktiga lagar helt på kollisionskurs.
Sverige kan lösa delar av de här problemen via att justera sättet vi rapporterar på. I stället för stora kostnader och ett till synes omöjligt uppdrag kan vi då få till stånd en rimlig lagstiftning som leder till att vi restaurerar vår mest nedgångna natur och skapar nya arealer naturbetesmark – inom rimlighetens gränser – vilket vi har ett enormt stort behov av.
Sveriges regering har också ett viktigt uppdrag när det kommer till att vara pådrivande när de här lagstiftningarna diskuteras i rådet, så att de landar rätt.
Av allt att döma har regeringen läst den riksdagsmotion som Centerpartiet lagt om det här problemet, eftersom de gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över rapporteringen till EU. Referensvärdet måste ändras. Låt oss stoppa vårt eget självskadebeteende samtidigt som vi besparar skattebetalarna onödigt stora summor.
