Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.
”Tyska solcellsplaner delar stad och land”
När företag med koppling till solcellsbranschen har börjat intressera sig för åkermarken i Tyskland har arrendena på flera håll skjutit i höjden, skriver Erik Thyselius.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Den tyska regeringen har satt som mål att 80 procent av landets energi ska komma från förnyelsebara energikällor till år 2030. Det är en väldigt hög ambitionsnivå och fler och fler börjar undra hur realistiskt målet är. För att lyckas måste andelen energi som kommer från solceller öka kraftigt.
I dag producerar kraftslaget 74 gigawatt och planen är att komma upp till 215 gigawatt om knappt sju år. 80 av dessa gigawatt ska komma från anläggningar byggda på åkermark, rapporterar public servicekanalen ZDF (22/8).
Målkonflikten är uppenbar. Å ena sidan vill myndigheter och solcellsföretag att det byggs så mycket som det bara går. Å andra sidan är lokalinvånare i många fall oroliga för att deras närmiljö ska förfulas. För bönderna är frågan om tillgång till åkermark existentiell. Sägs arrenden upp finns det inget att bruka.
Putins fullskaliga krig mot Ukraina har också gjort frågan om graden av självförsörjning ännu mer aktuell. Mindre tillgång till odlingsbar mark riskerar att bli till mindre mat på bordet i händelse av kris.
Under lång tid var konkurrensen om jordbruksmarken låg och arrendepriserna därefter. Men nu när företag med koppling till solcellsbranschen börjat intressera sig för åkrarna har arrendena på flera håll skjutit i höjden. För att undvika att arrendatorerna drivs bort har kommuner i en del fall valt att begränsa hur mycket mark som får reserveras för solcellsparker.
För jordägande lantbrukare är läget annorlunda. Den som upplåter en del av sin åkermark till solcellsparker kan tjäna en slant. Fast det gäller att läsa det finstilta.
Branschtidningen Agrarheute varnade i en artikel förra sommaren för komplicerade avtal. Till exempel är det inte självklart i kontrakten att vägar, transformatorstationer, förråd och staket är byggnader som ofta tillkommer utöver solcellsanläggningarna.
Dessutom gäller det att vara noggrann med att specificera när intäkterna från solcellsparken kommer markägaren till del. Den som läser slarvigt riskerar att få sitta med ett dyrt avtal. Löptider på 40 år är inte ovanligt.
I takt med att 2030 kommer allt närmare är det ingen vågad gissning att konflikten mellan centrum och periferi kommer att skärpas.
Om solcellsutbyggnaden sker för fort och med bristande lokal förankring är risken för en kraftig motreaktion bland kommuninvånare och bönder uppenbar. Samtidigt är det svårt att se en lösning på målkonflikten så länge regeringen håller fast vid sina höga klimatambitioner.
Erik Thyselius
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TVs ”Panelen”. Han skriver och kommenterar återkommande om tysk och europeisk politik.