Det svenska landskapet är som gjort för mjölkgårdar. Ändå importerar vi en allt större andel av mejeriprodukterna.
År 2000 hade den svenska osten en marknadsandel på 86 procent. Förra året hade andelen sjunkit till 39 procent, enligt statistik från Jordbruksverket och SCB. Under samma tid har svenskarna både blivit fler och äter mer ost per person. Många konsumenter lär dock inte ha uppfattat vidden av förändringen, eftersom Sverige fortsatt är självförsörjande på konsumtionsmjölk.
Ur svensk synvinkel är utvecklingen katastrofal.
Det finns dock en som tror att det kan vända – att vi befinner oss i en ny tid och att det finns en framtid för nya mjölkgårdar i landet. Det är Mats Halling.
Han är sedan 35 år vd för Hushållningssällskapet Kalmar Kronoberg Blekinge, som bland annat driver naturbruksgymnasiet i Gamleby i norra Kalmar län. Där träffar jag honom och byggnadsrådgivaren Henrik Karlsson en högsommardag.
I sommar ska Mats Halling gå i pension. Men det finns en idé han inte kan sluta tänka på – att det bara krävs två pusselbitar för att vi ska se nya mjölkgårdar som blåser liv i svenska landsbygder.
Den första pusselbiten är prefabricerade mjölkstallar för svenska förhållanden. Och han får medhåll av Henrik Karlsson, som har ritat och byggt mjölkstall i årtionden:
”Idén är fantastisk. I Tyskland görs det redan. Men på mjölksidan i Sverige gör vi som man alltid har gjort, bygger allt på plats. Gick vi över till prefabricerade mjölkstallar skulle byggkostnaderna sjunka, antalet fel minska och konstruktionerna bara behöva ritas en gång.”
Varför ska då den här förändringen ske nu? Efter att svensk mjölkproduktion har backat i årtionden.
”Världen ändras snabbt”, svara Mats Halling och fortsätter.
”Den svenska kronan är svag. Transportkostnaderna har stigit. Vi vet också att ett flertal länder på kontinenten vill minska antalet nötdjur av klimat- och miljöskäl framöver, vilket lär fortsätta att trycka upp priserna. Så importaffären blir allt sämre. Men samtidigt som det kan vara rimligt att minska antalet djur i lilla Holland av klimatskäl kan vi snarare behöva öka antalet djur i Sverige av miljöskäl, då djuren från mjölkgårdarna behövs för att hålla artrika naturbetesmarker öppna. En betydande del av importen är dessutom ost som för inte länge sedan tillverkades i Sverige. Om bara den svenska nettoimporten av ost skulle ersättas så behövs 1 000 nya mjölkgårdar med 120 kor vardera.”
Det han är inne på är att några av de vanligaste ”svenska” ostarna produceras utomlands. Arlas storsäljare Hushållsosten samt gräddostarna Åseda och Sture görs i Danmark.
Och detta är den andra pusselbiten i Mats Hallings plan – det behövs några svenska mejerier som kan ta hem delar av ostproduktionen.
Enklast vore om Arla eller Skånemejerier bestämde sig för att satsa på svensk ost. Om inte det sker behöver en helt ny industri byggas upp för att förverkliga visionen.
Förr hade det varit enklare. Då fanns det mängder med små mejerier som producerade exempelvis lokala gräddostar. I dag är i stort sett alla borta, vilket även har slagit mot totalförsvaret. Dagens beroende av ett fåtal stora livsmedelsförädlingsanläggningar är en av de största sårbarheterna i livsmedelsberedskapen.
Men att bygga nya mejerier är dyrt och riskabelt. Det finns dock en aktör som har de ekonomiska musklerna, enligt Mats Halling. Det är Lantmännen.
Lantbrukskooperativet ägs av svenska bönder. Dess själva syfte är att skapa ett livskraftigt lantbruk.
Ostproduktion i Sverige kan också bli en bra affär för Lantmännen. För om djurantalet i flera länder kraftigt minskas framöver lär marknaden skakas om och produktionen på kontinenten ändras, något som i sin tur kan påverka Lantmännens nuvarande exportaffär.
Om Lantmännen inte känner sig kallade är en annan möjlighet att staten erbjuder lån till företagare som vill bygga upp mejerier. Varför skulle då landsbygdminister Peter Kullgren (KD) vara intresserad? Jo, för om en del av ostproduktionen kan flyttas tillbaka till mindre svenska mejerier så att fler vågar satsa på mjölkproduktion lär en rad viktiga politiska mål uppfyllas.
Utvecklingen skulle ge fler jobb på landsbygderna, mer svensk mat, stärkt totalförsvar samt att ett artrikt och vacker landskap bevaras. Dessutom skulle de sista uppbundna stallen kunna fasas ut om fler bygger nya mjölkstallar.
Henrik Karlsson, byggnadsrådgivaren, säger att det även finns en god chans att nya prefabricerade stallar hamnar där politiken allra helst vill ha dem – på mindre gårdar i mellanbygder.
”Byggkostnaden per koplats blir alltmer lika oavsett om det byggs för 60 eller 600 djur. Orsaken är att de allra flesta väljer mjölkrobotar, som betjänar 60 djur vardera. Det bäddar för modullösningar. Och det gör att det kan bli lönsamt att bygga nya mjölkstallar även på gårdar som inte har förutsättningar att växa sig väldigt stora.”
Kanske står stjärnorna rätt för svensk mjölkproduktion.
