facebooktwittermail d

”Tuff LULUCF-lagstiftning gynnar både klimat och skogsägare”

Det är bra med mål för kolinlagringen. EU-parlamentarikerna Polfjärd och Wisner är fel ute, skriver Magnus Nilsson i en replik. 

Tallskog
Krav på kolinlagring gör skogsägaren till vinnare på flera sätt, menar Magnus Nilsson. FOTO: HENRIK ISAKSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den 24 juni i fjol ställde sig en stor majoritet i Europaparlamentet bakom det förslag till ny klimatlag som hade förhandlats fram med unionens regeringar. Lagen innebär att unionen senast 2050 ska vara klimatneutral – då ska infångningen och inlagringen av koldioxid vara minst lika stor som de återstående utsläppen. Till 2030 ska nettoutsläppen ha minskat med minst 55 procent.

I ett parallellt beslut fastslogs att nettoinlagringen av koldioxid i landskapet och träprodukter (LULUCF-sektorn – Land-Use, Land-Use Change and Forestry) till 2030 ska öka från dagens ca 260 till minst 300 miljoner ton per år. Beslutet illustrerar att vi både behöver minska utsläppen och öka koldioxidinlagringen för att klara klimatkrisen.

Till den stora majoritet i parlamentet som ställde sig bakom besluten hörde Jessica Polfjärd (M) och Emma Wiesner (C).

För att göra konkret politik av klimatlagsbeslutet föreslog kommissionen i juli 2021 (parallellt med ytterligare 14 lagförslag) att det i den så kallade LULUCF-förordningen ska skrivas in ett mål för 2030 om en nettoinlagring inom unionen på 310 miljoner ton. Målet föreslås fördelas mellan medlemsstaterna på ett sätt som i grova slängar kräver att nettoinlagringen till 2030 är 15 procent högre än 2016–2018. För Sverige föreslås ett beting på 47 miljoner ton, mest av alla, men i nivå med vad som föreslås för till exempel Spanien och Polen (44 respektive 38 miljoner ton).

I ett inlägg i ATL försöker nu Polfjärd och Wiesner distansera sig från det beslut de röstade igenom i somras. De mål som skrivs in i LULUCF-förordningen bör enligt Polfjärd/Wisner inte vara tvingande utan ”indikativa”, det vill säga gå från lagstadgat krav till en sorts tips eller önskan. De vill att även den svenska regeringen (precis som de själva) ska överge den ståndpunkt den – med klartecken från riksdagen – ställde sig bakom i ministerrådet.

Klimatpolitiken är fylld av motsättningar. Vi har just lärt oss att man inte kan öka andelen förnybart drivmedel utan att det leder till högre drivmedelskostnader. Vi kan inte bygga vindkraftverk utan att det påverkar landskapsbilden.

Och vi kan förmodligen inte öka nettoinlagringen av kol i landskapet i linje med klimatlagsbeslutet utan effekter på det möjliga uttaget av virke.

Problemet är att om Polfjärd/Wiesners nya linje får gehör spricker EU-uppgörelsen om klimatlagen. Om det blir frivilligt för medlemsstaterna att vidta de ibland kostsamma åtgärder som krävs för att öka inlagringen, kommer nettoinlagring av koldioxid i unionen knappast att öka på det sätt som krävs för att unionen ska närma sig klimatneutralitet. Vissa länder kommer att hävda att det blir för dyrt, att de inte har lust. (Till denna grupp ska vi nog räkna med att Sverige kommer att räknas.)

Det finns förvisso knasigheter i kommissionens förslag. Bland annat baseras förslaget om det svenska betinget på statistik som visat sig felaktig. Det finns goda skäl för Sverige att ta strid för en annan fördelning än den kommissionen föreslagit (som bland annat innebär att Danmark och Nederländerna kan öka sina nettoutsläpp!). Men släpp för tusan inte tanken om tvingande krav på medlemsstaterna!

Skulle målen i LULUCF-förordningen endast bli ”indikativa”, sätts hela beslutet om EUs klimatlag i gungning. Om uppgörelsen om LULUCF-kravet inte längre gäller – vad gäller då? Och vart tar i så fall EUs trovärdighet i det globala klimatarbetet vägen?

I sakfrågan kan krav om ökad kolinlagring i landskapet vara besvärande för den virkeskonsumerande industrin, eftersom det rimligen leder till högre virkespriser. För skogsägarna lär det tvärtom bli jackpot i bägge ändar: Dels kan man räkna med att få någon typ av ekonomisk ersättning för den skog som står kvar, växer och lagrar in kol, dels stiger virkespriserna.

Magnus Nilsson, miljökonsult, klimatpolitisk analytiker