Den bristande lönsamheten i jordbruket är åter i fokus. Det är verkligen ingen nyhet, i grunden är vinstmarginalen låg och det krävs ganska små störningar för att läget ska bli allvarligt.
”Dyr gödsel och dyrt bränsle ska betalas av konsumenten”
Handeln och konsumenten måste förstå att kvalitet kostar och att det för framtiden är viktigt med ett starkt svenskt jordbruk.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
LRF har uppmärksammat de kraftiga prisstegringarna på diesel, mineralgödsel och soja det senaste året och gjort beräkningar. För jordbruket som helhet uppgår dessa kostnadsökningar till 4 miljarder kronor för ett verksamhetsår. I relation till det överskott som enligt jordbrukets totalkalkyl ska vara ersättning för eget arbete och avkastning på eget kapital är det mer än hälften av detta överskott på cirka 7 miljarder. Så det är klart att det känns!
Till det kan man lägga djurbönders kostnader för inköpt, svenskproducerad spannmål. Den finns inte med i LRF:s beräkningar eftersom spannmålsodlande medlemmar i det fallet är vinnare tack vare de höga spannmålspriserna.
Särskilt oroande är risken för störningar i leveranskedjan av mineralgödsel. Om naturgaspriserna är så höga att fabriker läggs i malpåse finns risk för verklig brist och det kan påverka skördens storlek nästa år.
Höga gödsel- och energipriser kan också få odlare att snåla in på insatserna eller med ett annat ord optimera odlingen för ett nytt prisläge. Det kan också komma att påverka totalskördens storlek och även lönsamheten på gården.
Det naturliga är att låta de högre kostnaderna gå vidare i förädlingskedjan och resultera i högre priser i butik. Det visar sig ofta lättare sagt än gjort och här vilar ansvaret tungt på mejerier, slakterier och spannmålshandeln att agera kraftfullt för högre priser. Handeln och konsumenten måste förstå att kvalitet kostar och att det för framtiden är viktigt med ett starkt svenskt jordbruk.
LRF tror inte på detta utan kräver i en debattartikel politiska insatser, som under torkan 2018. Där för man fram krav både på det allmänna avdrag som i utredningen om fossilfritt lantbruk skulle ersätta skatterabatten på diesel och ett krav på en akut höjd skatterabatt på diesel. Det torde vara bättre att satsa på de långsiktiga förbättringarna än kortsiktig skatterabatt.
Om man lyfter blicken och ser några år framåt finns det andra kostnader som oroar ännu mer.
Någon gång kommer räntan att höjas rejält. Det svenska jordbrukets låneskuld har ökat kraftigt de senaste åren och gjort det mer sårbart.
På fem år har lantbrukets låneskuld ökat med cirka 50 miljarder, till 342. Det betyder att en procentenhets räntehöjning ökar bruttokostnaden med 2,4 miljarder, ungefär hälften av LRFs beräkningar av årets kostnadschock. Räntan kan lätt stiga med 2 procentenheter, även om expertisen inte tror att det händer den närmaste tiden.
Att låneskulden ökar är på ett sätt positivt, om det beror på att det byggs och investeras för framtida lönsamhet. I så fall är den samlade amorteringstakten för låg och det kan man kanske till en del skylla på det tuffa torråret 2018.
Det är de som har tagit lån och investerat som också är de mest sårbara ekonomiskt.
Under Landshypoteks höstmöte underströk ekonomikonsulten Fyrklöverns VD Lars Bjerke hur viktigt det är att investeringarna hamnar rätt. Han ville satsa på allt som minskar företagets sårbarhet. Lagringsmöjligheter, värmeanläggningar och solceller hör dit. Allt som bidrar till att bygga en buffert mot snabba förändringar är bra.
Till det kan man lägga de investeringar som behövs på grund av klimatförändringarna. Det gäller både att rusta lantbruket för att klara de allt kraftfullare väderförändringarna men också för att uppfylla de krav på lägre klimatpåverkan som ofrånkomligt kommer att ställas. Det har redan börjat och kommer att intensifieras nu efter klimatmötet i Glasgow.
Av många skäl är det viktigt att lönsamheten förbättras. Bättre betalt för produkterna är ett absolut måste.