facebooktwittermail d

”Tillsätt en jordbruksminister, Kristersson”

Talmannen har gett Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i uppdrag att söka stöd för att bilda en ny regering. I den regeringen bör en jordbruksminister på ett jord- och skogsbruksdepartement ingå.

Regeringskansliet Rosenbad
Regeringskansliet Rosenbad – där behövs en jordbruksminister, igen. FOTO: BJANKA KADIC/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vi har varit naiva. Det hörs ofta sägas av politiker.

Många gamla beslut har omprövats under senare år. Nedmonteringen av Försvarsmakten beskrivs numera som ett gigantiskt misstag. För att inte tala om avvecklingen av alla beredskapslager.

Men en omprövning återstår. Det är dags att göra upp med det felaktiga beslutet att lägga ner jordbruksdepartementet. Det togs i en annan tid, och byggde på antaganden som inte har infriats.

Det hopp som fanns om att lantbrukets villkor skulle gynnas av att ingå med andra näringslivsfrågor på näringsdepartementet har inte uppfyllts. Snarare framstår lantbrukets särskilda förutsättningar och betydelse för landet ha kommit i skymundan.

Livsmedelsproduktion är inte vilken verksamhet som helst. Det som produceras är verkligt livsviktiga råvaror ofta för inhemsk konsumtion. Varorna prissätts dock ofta efter den gemensamma EU-marknaden, där svenska politiker har gett svenska bönder ett sämre konkurrensläge.

Början på nedmonteringen av de jordbrukspolitiska institutionerna var när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) bestämde att jordbruksdepartementet skulle byta namn till landsbygdsdepartementet. Vid den tiden, 2010, var ambitionerna på det livsmedelsproducerande området låga. Världen ansågs vara marknaden. Antagandet var att alla krig var slut, och då behövdes varken ett nationellt försvar eller livsmedelsproduktion.

Att smälla upp köplador och gigantiska lager på landets bästa åkerjordar sågs knappt av något parti som ett problem. Det dominerande resonemanget var att mat kunde vi få billigare från utlandet än från svenska gårdar. Bönderna skulle bli landsbygdsföretagare i Matlandet, som förresten var namnet på Alliansregeringens livsmedelspolitiska satsning vid tiden.

I dag vet vi bättre.

Svenskt lantbruk är en grundsten i svenskt totalförsvar. Lika lite som vi klarar oss utan en försvarsmakt kan Sverige stå utan en stark livsmedelsproduktion. Trots det saknas en plan för att sköta livsmedelsproduktionen i händelse av kris eller krig. Den gamla beredskapsorganisationen är borta. Och det finns inte ens ett embryo till en ny.

I en annan av vår tids ödesfrågor – klimat- och miljökrisen – har lantbruket en central roll. I vissa fall är brukandet av naturen en förutsättning för en artrik natur och kan binda koldioxid. Produkterna från gårdarna är också några vi aldrig kan vara utan. Mat måste vi ha.

Ändå saknas en politisk plan för hur omställningen till ett mer hållbart jordbruk kan gå till. Visserligen behöver inte politiken vara den som stakar ut vägen, det finns en stor vilja och omställningskraft på svenska gårdar. Men det saknas pengar.

Skatter och fördyrande regelverk tynger svenska gårdar. Och den nya gröna tekniken är dyr, om den ens finns ännu. Här kommer det att krävas politisk handpåläggning, vilket staten är behjälplig med inom många andra branscher som ställer om.

Så när Ulf Kristersson om en vecka eller två presenterar en ny regering bör en jordbruksminister ingå, en som är chef över ett eget departement.

Att även skogsbruksfrågorna kopplas till det departementet bör övervägas. Såväl jord- som skogsbruket bygger på hållbart brukande av naturen som har utarbetats efter svenska förhållanden under lång tid och är viktiga för landet.

Att Sverige, till skillnad mot andra länder, saknar en jordbruksminister, framstår som märkligt. Inte minst när jordbruket är centralt för landets förmåga att hantera tidens ödesfrågor.

Läs mer:

De slåss om att bli ny landsbygdsminister