Landsbygdsministern försvann. När statsminister Stefan Löfven (S) presenterade sin nygamla regering var den kanske största nyheten att landsbygdsministerns portfölj övergår till näringsministern. Det är en historisk händelse.
Tillsätt en jordbruksminister
Miljödepartementet har fått allt mer makt på bekostnad av det som en gång i tiden var jordbruksdepartementet.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det går att se på det inträffade på två motstridiga sätt. Å ena sidan är det överraskande att landsbygdsministern försvinner efter en regeringskris där skogspolitiken och strandskyddet har varit centrala. Dessutom har jordbrukspolitiken börjat bli viktig igen, vilket riksdagens livsmedelsstrategi är ett uttryck för. Inte minst behövs nu ett statsråd som kan föra Sveriges talan i EU, om allt från den gemensamma jordbrukspolitikens utformning till att ta kampen mot EU:s skogsstrategi.
Å andra sidan framstår det som att regeringen Löfven i många år har lagt upp det för att med lätthet kunna skrota landsbygdsministerposten. I sin första regeringsförklaring lade Stefan Löfven ner Landsbygdsdepartementet. De två landsbygdsministrar som har utsetts under Stefan Löfvens tid har lämnat små avtryck. Men förutsättningarna för att göra något har inte heller varit de bästa.
Tendensen har varit att Miljödepartementet har fått allt mer makt på bekostnad av det som en gång i tiden var jordbruksdepartementet. De senaste åren har regeringen tillsatt tre tunga utredningar med stor bäring på det jordbrukspolitiska området. Det är Strandskyddsutredningen, Skogsutredningen och Artskyddsutredningen. Alla tre har gått till miljöministern på Miljödepartementet.
Så när det nu sägs att landsbygdsministerns frågor har övergått till näringsminister Ibrahim Baylan (S) bör det betraktas i ljuset av att det inte är så mycket kvar av det som en gång var jordbruksministerns område. Mycket verkar i stället ha hamnat på miljöminister Per Bolunds (MP) bord. Det är lite som att Miljöpartiet har fått jordbruksministerposten i nästan allt utom namnet. Och här finns en politisk maktförskjutning som bäddar för konflikter framöver.
Genom att alltmer flytta makten över viktiga frågor för jord- och skogsbruket till miljöministern förändras balansen mellan brukande- och bevarandeintressena i regeringen. Miljöpartiet som styr i Miljödepartementet stärker sin position.
Men det är svårt att se hur frågor viktiga för landsbygderna – som stärkt äganderätt till skog och reformerat strandskydd – ska kunna drivas med trovärdighet av en regering med allt större slagsida åt bevarandeintresset. Här kan den rödgröna regeringen hamna i schism med Centerpartiet.
Att regeringen saknar en landsbygds- eller jordbruksminister öppnar även för
oppositionen. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker alla profilera sig allt mer inom jordbruks- och landsbygdsfrågor. Om något av de partierna skulle lova ett jordbruksdepartement kan de än mer förstärka skillnaderna i politiken samt lova en viktig politisk strukturreform.