facebooktwittermail d

”Tillåt hållbart brukande i skyddad natur”

När de nya miljömålen ska omsättas i praktiken bör svenska lantbrukares viktiga roll för en rik natur erkännas.

Maskin i arbete i skogen.
Skogsbruk i ett naturreservat – bör bli allt vanligare. FOTO: MIKAEL GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Dagarna före jul klubbades ett globalt ramavtal för biologisk mångfald på FN-mötet COP15 i Kanada. Det slås fast att till 2030 ska 30 procent av jordens yta vara skyddad.

Ställningstagandet från de drygt 190 länderna innebär en väntad upptrappning av ambitionerna att skydda natur. EU-parlamentet hade redan tagit ställning för att 30 procent av jordens land och hav ska vara skyddat till 2030. Detta nya mål kan ställas mot Nagoyaplanen som tidigare har gällt och som angav att 17 procent av land- och sötvattensområdena skulle värnas till 2020.

Som alltid när det kommer till internationella åtaganden finns en stor osäkerhet kring hur det kommer att påverka enskilda länder och näringar. Men något som står klart är att dessa mål definitivt kommer att märkas för svenskt lantbruk – antingen kan de bli stärkande eller försvagande för konkurrenskraften.

Ett ännu viktigare beslut än det i Kanada för lantbruket är dock hur begreppet skyddad natur tolkas framöver. För det går att räkna på flera sätt.

En rapport från LRF (2020) visade att Sverige beräknade skyddad natur strängare än något annat EU-land. Vid tiden för rapporten angav Naturvårdsverket och andra myndigheter att ”bara” 14,5 procent av Sveriges yta var skyddad. Vid samma tid rapporterade Storbritannien att 29 procent av arealen var skyddad och Tyskland angav 37 procent.

Att Sverige presterade så dåligt hade dock sin orsak mer i beräkningsmodeller än verkligheten. I Sverige räknade myndigheterna bara formellt skyddade områden – likt naturreservat och nationalparker. Områden där det mänskliga brukandet ofta är förbjudet eller i vissa fall strikt begränsat. Storbritannien och Tyskland räknade däremot in stora områden där brukande tillåts.

När målet är biologisk mångfald finns också skäl att tillåta brukande i den skyddade naturen. En del arter är direkt beroende av människan och hennes djur.

Utan nötdjur skulle de artrika ängarna och hagarna växa igen, med katastrofala följder för ett helt ekosystem. Örter, fjärilar och fåglar är beroende av att landskapet hålls öppet av betande djur från svenska gårdar.

När det nya FN-målet om biologisk mångfald ska omsättas i praktiken bör utgångspunkten vara att ett hållbart lantbruk i många fall är eftersträvansvärt i den skyddade naturen. Formerna för ett skogsbruk som gynnar mångfalden i den skyddade naturen bör även utvecklas.

Att bevara artrikedomen i den svenska naturen är ett jobb som bäst görs i samarbete med lantbrukarna – inte genom att förbjuda dem från att bedriva jord- och skogsbruk på allt större arealer.