facebooktwittermail d

”Rättslösheten i skogen kommer att stå samhället dyrt”

Det är omöjligt att veta vad som faktiskt gäller, vem som tycker vad, eller vem som egentligen bestämmer. Det skriver Marie Wickberg i en krönika.

Skog fotograferad från ovan.
Osäkerheten i den svenska skogen kommer att leda till arvsskiften som inte blir av, skogsvård som inte utförs och granbarkborreangrepp som inte hanteras. FOTO: REBECKA RYNEFELT/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det är rörigt i den svenska skogspolitiken. Målkonflikterna växer för varje dag och ju närmare valet vi kommer desto tätare duggar löftena. Ändå händer ingenting. Det är omöjligt att veta vad som faktiskt gäller, vem som tycker vad, eller vem som egentligen bestämmer.

Låt mig ge ett exempel på röran. Värmland och Dalarna har ungefär lika många skogsägare, men mellan april i år och april förra året fattade Skogsstyrelsen över fyra gånger fler beslut om förbud och förelägganden kring artskyddsärenden i Dalarna som i Värmland.

Samma sak gäller förhållandet mellan Kalmar och Östergötland, ungefär lika många skogsägare, men fyra gånger så många artskyddsärenden i Kalmar som i Östergötland.

Myllrar skogarna i Dalarna och Kalmar av ovanligt många skyddsvärda arter, samtidigt som skogarna i Östergötland och Värmland är ovanligt skrala på naturvärden? Sannolikt inte.

En del av svaret är förmodligen att Skogsstyrelsen fortfarande har regionala skillnader i hur man utövar tillsyn. En annan är att i Kalmar och Dalarna finns grupperingar som på ett systematiskt sätt inventerar arter och rapporterar in dem till myndigheterna. Det får man naturligtvis göra om man vill.

Men i kombination med den fullständigt orimliga tolkning vi nu tillämpar av artskyddsförordningen blir konsekvensen att lagtillsyn i praktiken styrs av allmänheten, inte av riskanalyser eller myndighetens egen prioritering. Det är dåligt både för skogsägarnas förtroende för myndigheten och för det faktiska utfallet.

Det stora problemet med artskyddsfrågorna just nu är inte den stora floden av ärenden, utan den fullständiga rättslöshet som uppstår när tillämpningen av artskyddet är olika beroende på var du bor, när det är omöjligt att på förhand bedöma vad som är lagligt eller inte och när staten kan fatta beslut som inskränker pågående markanvändning, utan att ge den ersättning man enligt grundlagen har rätt till.

Samtidigt, i samma Sverige, förväntas skogsägare att aktivt bekämpa granbarkborren, röja sina skogar för klimatets skull, försörja industrin med fint timmer och producera energi så att vi slipper handla olja och gas från Putin.

Det finns de som påstår att konsekvenserna överdrivs i syftet att försämra skyddet för hotade arter. Det är kort och gott fel.

Vare sig knäroten, kungsörnen, sköldmossan eller rynkskinnet gynnas av det läge som nu råder. Myndigheternas tillsynsarbete blir ineffektivt och trubbigt. Höga miljövärden kopplas till ökad risk för brukandeförbud och tilltron till myndigheterna sjunker. Det är dåligt för vår biologiska mångfald.

Långsamt och smygande kommer osäkerheten dessutom att leda till arvsskiften som inte blir av, skogsvård som inte utförs, granbarkborreangrepp som inte hanteras, rationaliseringsförvärv som inte kan finansieras, avverkningar som inte genomförs.

Den politiska saktfärdigheten har redan kostat hundratals miljoner för enskilda skogsägare. Det kommer att kosta vårt samhälle långt mer än så.

Marie Wickberg

Marie Wickberg är chef för kommunikation och näringspolitik på Mellanskog.