”Tidös skogsproposition – ett hastverk”

I april i år släppte regeringen vad de själva beskrivit som den största skogsreformen på trettio år. Den utredning som ligger till grund för propositionen gav upphov till stora förhoppningar men frågan är om det regeringen nu presenterat lever upp till förhoppningarna – och regeringens egna utfästelser.

Till att börja med har många skogsägare och intressenter länge eftersökt en reform på området. Bakgrunden är bland annat på en mycket långtgående överimplementering av Århuskonventionen som lett till att de aktivister fått långtgående rättigheter på skogsägarnas bekostnad. Detta ser vi i form av att normala skogsåtgärder numera kan överklagas och att miljöorganisationer därigenom på ett systematiskt sätt kan försvåra för skogsbrukare.

Att det då – till slut – kommer en förändring är välkommet. Bland förtjänsterna i Skogspropositionen kan lyftas att Skogsstyrelsen ska företräda enskilda markägare i domstolsprocesser när miljöorganisationer överklagar en skogsbruksåtgärd. Likaså ska en kostnadsbegränsning vid myndigheters krav på inventering införas vilket förhoppningsvis kommer att leda till att skogsägare inte behöver straffas rent ekonomiskt för omfattande inventeringskrav.

Vad som är sagt om samråd skapar dock frågetecken och osäkerhet. Att skilja samrådsplikt, enligt Miljöbalken, ska enligt utredningen leda till färre överklaganden av vanliga skogsbruksåtgärder. Dessvärre förklarar inte regeringen när ett samråd ska behöva hållas. Föreskrifter om klargörande för samråd ska regeringen i stället låta meddela vid ett senare tillfälle. Skogsägaren kan med andra ord inte andas ut än.

Ett annat frågetecken gäller Artskyddsförordningen, specifikt Fågeldirektivet och förbjuden störning och status på population. Utredningen lade fram ett tydligt förslag om att en nationell vägledande förteckning över fågelarter skulle ligga till grund för när en miljö eventuellt måste bevaras för att kunna upprätthålla en population på en tillfredsställande nivå. I dessa fall pekade också utredningen på att särskilda naturvårdsavtal skulle kunna ingås. Tyvärr berör regeringen inte frågan om fåglar alls i propositionen varför frågan, så att säga, fortfarande flyger fritt.

Utöver vad som anförts ovan kan jag också tycka att tidsfristen mellan en underrättelse om en skogsbruksåtgärd och när den kan påbörjas gärna hade kunnat kortats ner ännu mer från dagens sex veckor till propositionens tre. Utredningen föreslog tio dagar, två arbetsveckor. Regeringen försatt också chansen att höja arealgränsen för då en avverkningsanmälan över huvud taget ska vara aktuell.

Utredningen konstaterat dessutom att en avverkningsanmälan inte behöver vara offentligt publicerad på Skogsstyrelsens karttjänster. Varför har inte regeringen agerat? 

Slutligen tycker jag också att regeringen borde tagit ett större grepp kring att hitta lämpliga mått för skogens klimatnytta. Det hade varit en styrka för Sverige i arbetet gentemot EU, som genom miljö- och naturvårdspolitiken klampat in i svensk skogspolitik.

Regeringen har torgfört sin proposition som den största skogsreformen på trettio år ändå känner jag som skogsägare att detta är ett hastverk. Särskilt i ljuset av den gedigna utredningen ledd av Göran Örlander som gav regeringen alla förutsättningar att leverera.