”Tidöpartiernas falskspel i vattenkraftspolitiken”

Sällan har svensk politik varit så ohederlig som i frågan om den småskaliga vattenkraftens framtid. Riksdag och regering talar gärna om att värna om landsbygden, bevara kulturmiljöer och säkra lokal elproduktion. Men bakom kulisserna pågår ett helt annat spel – ett spel där den småskaliga vattenkraften sakta men säkert pressas ut. Inte genom tydliga beslut utan genom passivitet, undfallenhet och ansvarsförskjutning.

Regeringen säger sig vilja rädda den småskaliga vattenkraften. Man hänvisar till dess betydelse för beredskap, lokal energiförsörjning och kulturarv. Men när det kommer till konkret politik lyser viljan med sin frånvaro. De nyligen beslutade författningsändringarna, som skulle skapa balans mellan miljökrav och samhällsnytta, har enligt experter snarare förvärrat situationen. Inga tydliga riktvärden. Inga bindande instruktioner till myndigheter. Bara fluff.

I praktiken är det Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelser och domstolar som avgör småkraftens öde. Det gör de med en nitiskhet som saknar proportioner. Utrivning blir ofta det enklaste alternativet trots att miljönyttan är marginell och samhällskostnaden stor. Regeringspartierna skyller på EU-rätten, på Miljöbalken, på att man inte har egen majoritet. Men det är svepskäl. Det är fullt möjligt att ge tydliga styrsignaler – om viljan finns.

Det är politiskt bekvämt att säga ”vi vill men vi kan inte”; att peka på myndigheter och juridik som om det vore naturkrafter. Men det är ett svek mot alla de kraftverksägare som investerat, anpassat och kämpat för att bidra till Sveriges energisystem. Det är ett svek mot landsbygden, mot kulturmiljöerna, mot den demokratiska idén om att politiken ska styra utvecklingen – inte bara kommentera den i efterhand.

Det är dags att ställa frågan: Handlar detta om politisk inkompetens – eller saknas viljan helt?

Det är inte längre en fråga om tid. Vattenlagen 1918 (ÄVL), som lade grunden för svensk vattenrätt, tog mindre än ett decennium att ta fram. Att ompröva villkoren för befintliga kraftverk borde inte vara mer komplicerat än att skapa ett helt nytt rättsområde från grunden.

Trots otaliga utredningar, tillkännagivanden i riksdagen och förordningsändringar står vi fortfarande utan en fungerande process. Den senaste ”reparationen” – regeringens förordningsändringar – har av branschföreträdare kallats för ett skämt. Och när Vattenkraftens Miljöfond nyligen beslutade om att skjuta upp utbetalningar till efter mars 2026 är det ett tydligt tecken på att även fondens ägare saknar förtroende för statens förmåga att styra upp situationen.

Det krävs nu mod. Det krävs nu att politiken slutar att gömma sig bakom retoriska dimridåer och börjar ta ansvar. Regeringen behöver ge tydliga instruktioner till myndigheter, sätta gränser för oproportionerliga miljökrav och att regeringen erkänner småskalig vattenkraft som en tillgång – inte ett problem.

För just nu är det inte bara vattenkraften som riskerar att försvinna, det är tilliten till att politiken faktiskt menar vad den säger.