Regeringsbildningen verkade så lovande. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna satsade alla hårt på landsbygds- och lantbruksfrågor i valrörelsen.
Det framstod som att årtionden av politiskt ointresse för de gröna näringarnas förutsättningar var på väg att ändras. Att det var ett prioriterat samarbetsområde för de fyra partierna.
Efter valet stärktes den bilden än mer. På valvakorna framhöll både SD:s Jimmie Åkesson och KD:s Ebba Busch landsbygdsväljarnas betydelse. KD stod på sig att jord- och skogsbruksintresset inte var en fluga. Partiets Bondeförbund skulle leva vidare.
Att överenskommelsen mellan M, KD, L och SD har döpts till Tidöavtalet var också hoppingivande. Ett politiskt styrdokument döpt efter en stor gård med slott signalerar ett större intresse för lantbruk än om det hade kallats Stockholmsavtalet. Men överenskommelsen kunde nog lika gärna ha döpts efter en stadsdel i huvudstaden. För det framstår som en i hög grad urban produkt.
I det 62 sidor långa dokumentet återfinns enbart ett förslag på det rent jordbrukspolitiska området. Och det finns på den sista sidan. Det handlar om att det ska tillsättas en djurvälfärdsutredning.
Målet med utredningen är kryptiskt uttryck. Det går inte att bli riktig klok på om reglerna ska skärpas eller mildras. Om det handlar om beteskravet eller något annat.
Till försvar för M, KD, L och SD bör sägas att många av avtalets punkter såklart gynnar människor i såväl stad som land. Att säkerställa att det finns el i vinter, bura in kriminella och stärka vårdcentralerna är viktigt för hela landet, likaså löftet om lägre drivmedelspriser.
Några åtgärder som också lär tas särskilt väl emot inom lantbruket är beslutet att pausa omprövningen av miljötillstånd för vattenkraften samt att återinföra tjänstemannaansvaret. Mindre välkommet lär de höjda kraven på utländsk arbetskraft vara. Jord- och skogsbruket är i hög grad beroende av utländsk arbetskraft eftersom alternativet – svensk arbetskraft – sällan finns att tillgå.
Men grundproblemet med Tidöavtalet är egentligen inte det som står i det, utan det som är utelämnat. De stora konfliktfrågorna från den förra mandatperioden – skogspolitikens framtid och strandskyddet – står det inte en stavelse om. Inte heller om vikten av att värna äganderätten för jord- och skogsbrukare.
Alla de angelägna åtgärder som behövs för att stärka de gröna näringarna och säkra den svenska livsmedelsförsörjningen i en orolig tid lyser med sin frånvaro. Hade den tillträdande regeringen menat allvar med att stärka livsmedelsproduktionen hade den utlovat en omfattande regelförenklingsutredning som tillsätts redan i år. Att komma på halvvägs in i mandatperioden att regelbördan för lantbruken ska ses över är alldeles för sent för att kunna åstadkomma en större förändring. Det tar tid att minska byråkratin.
Att lista uppenbart viktiga frågor för Sveriges lantbruk som borde har funnits med i Tidöavtalet är tyvärr lätt. Dit räknas införandet av ett jordbruksavdrag, en uppdaterad livsmedelsstrategi och utredning om hur lantbrukets hållbarhetsomställning ska finansieras. Man kan säga att Tidöavtalet saknar en koppling till jord och skog – till marken.
Moderatledaren Ulf Kristersson och hans lag får dock en ny chans snart. Om allt går enligt plan väljs Kristersson till statsminister på måndag och några dagar senare kan han presentera en regering.
I regeringsförklaringen kan Tidöavtalets uppenbara missar repareras genom återupprättandet av ett jordbruksdepartement och tillsättandet av en jordbruksminister. Om vi inte ser det kan vi däremot anta att den omtanke som M, KD, L och SD har uttryck om svenskt lantbruk under valrörelsen aldrig var allvarligt menad.
